Allt du har, kan och är. Är gåvor.

Det blev lite senare än vanligt men här är nu min predikan från den ekumeniska gudstjänsten i söndags på tacksägelsedagen. Jag försökte hålla det enkelt för konfirmandernas skull, hoppas det kan vara till glädje för dig.

Tacksägelsedagen 2020, avslutning på konfirmandlägret

Ni konfirmander kan ju lära er att efter att vi läst bibeltexter i gudstjänsten så ska någon tala lite om dem. Det kallas predikan. Av tradition i missionskyrkan där vi är nu ska en sådan helst vara väldigt lång, och av tradition i svenska kyrkan ska den helst vara väldigt tråkig så jag ska försöka göra alla nöjda här.

Vi har också talat mycket om tacksamhet på lägret. Jag tycker det är väldigt bra för jag tror det är en bra början för alla som ska börja fundera mer på livet och sådant i verkligheten som vi inte riktigt kan ta på men som är verkligt ändå. Som tacksamhet, kärlek eller Gud.

Idag ska jag också lära er en väldigt väldigt viktig och väldigt vacker och väldigt gammal bön som ni ska få försöka memorera nu och som ni sedan ska säga helst varje dag resten av livet. Är ni beredda?

”tack”

Man kan lägga till amen också om man vill. Vi får vända oss till Gud och tacka för sådant som vi fått. Och vi kan tacka Gud för sådant som det inte går att tacka någon annan för. Som att jag har snälla föräldrar, haft turen att få vänner, får sjukvård om jag blir sjuk, har mat på bordet, det mesta goda vi fått har vi fått helt oförtjänt. Sedan är det väldigt vanligt bland människor som det går bra för att man på något sätt börjar tro att det är för att man varit väldigt smart och hårt arbetande som det gått väl för vi vill så gärna tro att det beror på oss men ytterst sett är det mycket enkelt. Ingen av oss har gjort så att vi finns till. Hela livet är en gåva.

Jag brukar sammanfatta det med att allt vi har, allt vi kan och allt vi är. Är gåvor vi fått och som vi ska försöka använda så att de kommer till glädje i världen.

Tacksamhet är på ett sätt väldigt lätt att tala om, på ett annat sätt är det mer svårt. Det är lätt för man visar ju tacksamhet när man tackar. Men att känna tacksamhet? Det känns svårt att säga till er att ni ska vara tacksamma. Känslor är väldigt viktiga saker. Man ska inte köra över sina känslor och låtsas att man känner sig på något annat sätt än man gör, men man kan försöka förstå sina känslor och ta reda på vad de säger oss.

Jag tror det är en bra ordning att börja med att säga tack, lite som man får lära sig av sina föräldrar som liten, och sedan med tiden kanske man också upptäcker innehållet. Först gör man sig uppmärksam på att man fått något, sedan kan man känna tacksamhet.

Nu har jag gjort som man rätt ofta gör när man predikar och inte sagt något alls om den där bibeltexten!? Jesus rider in på en åsna. Blir hyllad och lärjungarna är så glada. De sjunger jublande sånger till Gud. Lovsånger kan vi kalla dem.

Jag sa ju att ytterst sett kommer allt gott från Gud. Det är därför vi ska lovsjunga och hylla Gud och tacka Gud. Det är rimligt att göra det om Gud är den som gett oss allting, eller hur? I värsta fall har vi en risig bild av hurdan Gud är och tänker att Gud är grinig och kräver att vi ska smickra honom hela tiden för att han inte ska bli sur och straffa oss. Det är faktiskt inte alls det det handlar om! Först får vi tacka Gud för allt vi har och är och kan, sedan får vi som de gör i texten tacka Gud för att han kommer till oss när vi är fast i ondskans grepp och offrar sig själv för att rädda oss till livet tillsammans med honom istället. Sedan kan vi också tacka honom för att han vill ta upp oss och borsta av oss och plåstra om oss och ge oss en uppgift i hans team. Vi använde vad vi har och kan och är till dåliga och destruktiva saker och det ledde till dåligt för oss och andra, men nu får vi börja om och använda våra gåvor till gott igen!

Den som går i kyrkan bara ibland kan tycka att vi ALLTID läser om Jesus intåg i Jerusalem för vi gör det alltid första advent och palmsöndagen vid påsk, och idag som en extra bonus. Men ta det nu som en tanke. Gud kommer till oss hela tiden på nytt. Söker upp oss hela tiden på nytt. Vill leva i harmoni med oss hela tiden på nytt. Vi som inte förstår bättre tror vi är bättre om vi kan klara allt själva men vi är skapade till att leva ihop med Gud. Som Guds barn, och Guds partners.

Jag tycker till slut det finns väldigt vackra ord på slutet. Jesus säger att om folket skulle vara tyst skulle stenarna ropa. Kanske menar han stenar på marken, eller kanske stenar i stadsmuren han går in i. För mig är det också en påminnelse om att Gud har makten. Vi i kyrkan har en massa brister tyvärr. Men allt hänger inte på oss. Även om vi struntar i Gud så kommer lovsången hitta andra vägar. Andra röster kommer lovsjunga. Det är inte Gud som behöver oss. Men vi behöver Gud. Vi behöver leva våra liv i tacksamhet och förundran över livets rikedom, vi behöver ha någon att vända oss till med vårt tack. Lovsången är bra för oss, den är inte ett krav från en grinig Gud utan sättet för oss att leva ett positivt befriande liv till glädje för oss själva och andra.

Och där är vi vid predikans slut. Det här är som sagt en bra början på att undersöka kristen tro. Ni har fått en nyckel som låser upp en dörr till Guds skatter. Eller inte nyckel egentligen. Lösenord kanske. Bönen ni fick lära er. Kommer ni ihåg den nu alltid?

Tack.