Min predikan från igår på familjegudstjänst i Dalstorp.
Här är min predikan från igår i Dalstorps kyrka. Lite annan stil eftersom det var familjegudstjänst så det kanske gör sig något sämre i skriven form (till och med?) än vanligt. Här är den i alla fall!
18 oktober 2020, 19e efter tref
(Har med ett lakan att lägga ut framme på mattan i koret)
Det här är berättelsen om en som var väldigt sjuk i kroppen, och jag vet att då mår man ofta dåligt inuti också. Börjar tro att man är dålig helt och hållet för att man inte klarar av något nu. Man kanske skäms. Jonas, kan du spela den här lame mannen lite tror du?
(Kantor Jonas fick lägga sig på lakanet)
Men som tur är har han ju vänner som är väldigt envisa!
(Samlade barnen till att lyfta Jonas i lakanet, lite som den lame som blev buren på sin bädd, det gick jättebra med lyftet vilket jag ju strängt taget inte visste i förväg men barnkören dök upp i stort sett mangrant så det gick lätt som en plätt)
En del tror att det där med tro handlar om att man själv ska veta hur det är med allt och inte bli rädd för något utan lita på Gud i allt men här är tro något de gör tillsammans, de kommer till Jesus med det som är svårt, hans sjukdom alltså. Det är det som är tro. Att vända sig till Gud med allt. Och Gud vet förstås att vi inte själva är starka alltid. Vi behöver ha varandra, det är det som är kyrkan egentligen, alla människor som tillsammans söker Gud och tillhör honom. Paulus skriver på ett ställe i bibeln, bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.
Känns det bra att bli buren Jonas? Jag vet att många tycker det är svårt, det är jobbigt att vara så sårbar och i händerna på andra, så vi måste vara väldigt varsamma med varandra, var de det tycker du?
Det är ju fint i sig att bär varandra men vi förmår ju inga underverk direkt. Men det gör ju Jesus här, vi får ta hand om varandra och lita på att Gud är med oss.
Till slut så var det faktiskt så med mig själv en gång att jag inte kunde gå, inte ens sätta mig upp själv, inte ens prata och då fanns det några som bar mig till en kyrka som den här och där mötte jag också Jesus. Det låter jättekonstigt men faktiskt så har de flesta här varit med om samma sak! Det var när jag var en liten bebis och kom och blev buren för att bli döpt. Min tro började med någon annans tro som tog mig till kyrkan. Och i dopet är Jesus där med oss och skulle kunna säga ”dina synder är dig förlåtna” eller ”ta din bädd och gå” men han säger ”du är min”. Gud har skapat dig och älskar dig och har dött för din skull och lever igen, för att inget ska kunna stå i vägen för eller hindra att du är min.
Och vet ni, sedan har Jesus hjälpt mig upp ibland också. Förlåtit mig när jag gjort ont, viskat till mig om att jag är älskad även när jag inte kunnat tro det, och jag tror han vill gå tillsammans med oss varje dag.
För dig som är ledsen och svag nu, du får be om hjälp utan att skämmas för det. Och för dig som känner dig stark och glad nu, se vem som behöver bli buren där du är.
Lämna ett svar