Om Gud som är lugn även om hans näsa är het.
Hebreiskan är ett lustigt språk, inte minst för att det gärna uttrycker många saker betydligt kroppsligare än vi brukar göra. Det är därför det står så mycket i bibeln om Guds starka arm och sådant fast även de gamla hebréerna förstås förstod att Gud inte har en kropp på det sättet.
Nu har jag från olika håll stött på att det hebreiska uttrycket för vrede är att ens ”näsa bränner hett”. Kanske som en kombination av att man blir röd i ansiktet när man är arg och att man kanske spärrar ut näsvingarna? Fullt rimligt uttryck om du frågar mig.
Så när det sedan står om Gud att Gud är ”sen till vrede” så blir det på hebreiska att Gud ”har långa näsborrar”, eller ”en lång näsa”. Detta ska alltså tolkas så att Gud har lång stubin, han reagerar inte snabbt i vrede. Efter vad jag förstått det är Guds vrede också löskopplat från Guds domar i bibeln, Gud lever så att säga upp till bibelordet ”Grips ni av vrede så synda inte” (och gör något ni inte kan stå för) (jag skrev om det en gång: ”Vrede och ilska och synd”)
Bibelns Gud framstår alltid som känslomässigt engagerad i oss och jag tycker det är vackert så. Mycket bättre än någon opersonlig filosofisk modell av Gud. Finare då att ha en Gud vars näsa bränner till ibland?
Skriv gärna en kommentar om detta!
Lämna ett svar