Nu har jag hållit dessa predikningar på alla våra minnesgudstjänster i helgen så i vanlig ordning avrundar jag med att också lägga upp dem här på bloggen. Jag tycker ändå jag fortfarande tyckte orden höll även sista talartillfället så kanske finns det något bra budskap även till dig i detta. Hoppas det är till glädje.

Allahelgona 2020

Vårt enda liv.

En av sommarpratarna i somras var en ny världsberömd svensk. Martin Hägglund, professor i USA som skrivit boken ”Vårt enda liv”. Han talade vackert om detta att livet är så oerhört värdefullt. Vi har den här stunden på jorden och de människor vi har omkring oss. Döden blir en viktig lärare för oss genom att visa för oss vad som är verkligt viktigt. Hägglund är ingen troende människa och det sättr kanske saker ännu mer på sin spets: Om nu detta livet är allt, varför tar vi vara på det så dåligt? Ordnar samhället så att vi arbetar så mycket, jagar efter sådant som egentligen inte betyder så mycket. Sen verkar kanske Martin Hägglund tro att troende människor ser helt annorlunda på detta och det gör vi nog inte. Vi har ett hopp om att livet med Gud är evigt men vi sörjer och saknar de som går bort. Givetvis gör vi det. Och vi är ofta rädda för döden, och vi känner igen samma sak som han säger, att livet är en så otrolig gåva till oss att vi måste hantera den varsamt och behandla den som så värdefull som den är.

En annan författare som skrivit om sorg är Lasse Berg. Han har skrivit mycket om människans ursprung som jägare och samlare och varför vi är som vi är. För några år sedan drabbades han hårt av sorg då hans vuxna dotter dog i en oväntad olycka. Han beskriver hur han försökte navigera i sorgens nya landskap och famla sig fram där. Han läste om sorg men tyckte inte det gav någon lindring, vad hjälpte det att läsa om sorgens olika faser, det förändrade ju inte det förfärliga faktumet att hans Linda var borta? Han hade kanske kunnat bearbeta sorgen genom att skriva, det var så han gjort livet igenom. Men plötsligt kunde han inte skriva längre. Han funderade på varför och insåg att han nog förlorat något som alltid varit en drivkraft i skrivandet, strävan efter framgång, att lyckas. Nu kändes det helt meningslöst. Utifrån sin erfarenhet i Afrika med människans ursprung tänkte han då att detta med att lyckas och ha framgång kanske inte är så viktigt för människan egentligen. Nästan hela vår mänskliga historia har man haft det likadant som föregående generationer. Först de senaste århundradena har rikedomen och uppfinningarna ökat år från år. Så framgång är inte något vi är skapade till att behöva, vilket han nu abrupt påmindes om. Däremot så behöver människan mer än något annat varandra. Han behövde sin fru och sin familj, han behövde andra som kände hans dotter och som han kunde dela minnen av. Att vara människa är att leva med djupa band som går långt ner i hjärtats rötter på oss.

Jag har ofta talat om att varje människa måste få sörja på sitt sätt. Det kan göra väldigt ont om vi möter ifrågasättande inför vårt sätt att sörja, och själva kan vi också döma oss hårt många gånger: att vi på något sätt sörjer fel. Vi är för ledsna, inte tillräckligt ledsna, blir ledsna när det passar illa och vad det kan vara. Vi är så sårbara i vår sorg och ett slag då kan skada relationer mycket. Nu tänker jag också att vi behöver sörja tillsammans, med tålamod med varandra och med förståelse. Vi är på ett sätt ensamma i sorgens landskap men bäst vore om vi kunde vara det tillsammans.

Mot horisonten

Lasse Berg är inte någon troende människa. Han beskriver i en tidningsartikel i en författarskrift vilket ord han tycker är vackrast. Han valde ”horisont”. Hur tyckte han om att använda det? Som metafor för livet. Vilka borde använda det mer? Sörjande. Människorna har i århundraden vandrat mot de fria horisonterna på savannen och det är väl egentligen det vi gör nu med. Vi rör oss vidare tillsammans genom livet. Det finns mycket som ligger bortom vår horisont, som vi inte kan se. Detta med döden är förstås en sådan sak.

Där rör Lasse Berg vid bibeltexterna vi hört idag. I Josua får vi höra om hur folket gör sig redo att gå över floden Jordan och gå in i landet. Det har varit en bild i så många sånger sedan dess. Att gå över floden till den andra stranden. Att gå till något så märkligt som ett hemland man aldrig varit i. Aldrig sett men alltid varit på väg mot. Vi har också fått höra att här är vi gäster och främlingar och så känns det också många gånger, men att det finns ett hemland dit vi går.

Evangelietexten är kärnfull och stark. För Gud är alla levande. När jag hör den tänker jag dels på det man brukar kalla ”det kristna hoppet”. Detta att Jesus uppstod på tredje dagen efter att ha segrat över ondska och död och visat att detta inte är dödens värld längre där den råder oemotsagd utan det är och förblir Guds värld och vi till hör honom. I liv, i död och i liv bortom död.

Jag tycker också man kunde tala om ”den kristna trösten”. Tröst är, tänker jag mig, alltid det att någon är med oss i det vi genomlider. Återigen, vi människor är inte till för att klara oss själva. När Josua gick över floden gick han inte ensam (som i den kända sången), Gud var med honom varje steg ut i det okända. Vi är som gäster och främlingar här, men även om vi är pilgrimer i denna värld så vandrar Jesus med oss, liksom han vandrade med sitt folk genom öknen då. Till och med de döda, får vi höra, är inte ensamma. För Gud är alla levande. Vi får vända oss till varandra i vår sorg men det finns en ännu större storebror att ta i handen också när vi inte har någon annan att hålla i handen. Vår Jesus som varit med om det vi är med om och därför kan ge trösten och hoppet att vi också kommer ta oss igenom detta.