Ett fint sätt att beskriva mötet mellan himmel och jord.
Första gången jag stötte på uttrycket ”tunn plats” så var det om den gamla klosterplatsen Iona i Skottland. Den var en sådan tunn plats eftersom det är en plats där himmel och jord verkade sällsamt nära varandra.
Och jag kan säkert tro att du liksom jag stött på andra sådana tunna platser. Jag minns för en tid sedan när jag fick slå mig ner till morgonbön i kapellet i Kuvarp och kände mig verkligt närvarande där och då. Kanske är det för det mesta något väldigt flyktigt, kapellet där kanske inte känns så nästa gång jag är där, men ändå verkligt och en doft av Guds rike mitt i livet.
Den kristna tron är egentligen väldigt sparsam med att tala om heliga platser. De första kristna tyckte inte ens att Jerusalem var en helig plats, de hade ju fått löfte om sig att Gud var dem nära överallt. Däremot blev nattvarden en viktig tunn plats eftersom Jesus lovat att han är där med oss i brödet och vinet. Himlen tar plats mitt ibland oss.
Jag tycker också det är ett väldigt bra svar på den i sig väldigt krångliga frågan om vad bibeln egentligen är för något. Bibeln är en tunn plats. När vi hör från den eller läser från den så tunnas gränsen mellan vår vardag och Guds verklighet ut. Ytterst sett är Jesus själv den tunnaste av tunna platser, han är den i vilken himmel och jord förenas. Då blir det förstås också tunnare kring oss när vi hör om honom.
Man kan också säga det som så, att den heligaste platsen vi kan vistas på som kristna är just att leva i den stora pågående berättelsen om Gud och världens räddning. Det sker ju likaväl i bön och i att efterfölja Jesus.
Vad har du för erfarenheter av detta med den tunna platsen? Skriv en rad och dela!
Lämna ett svar