Här är predikan jag höll igår i Ljungsarp och Dalstorp. I Dalstorp freestylade jag lite mer så då hängde det samman bättre men detta är vad jag har i skriven form. Jag tycker särskilt att detta med ”paktivitet” är intressant. Hade tänkte det skulle fått en egen bloggpost men det hamnade i predikan istället. Hoppas det här är till glädje!

Predikan 22 efter trefaldighet, frälsningen

Det blir lite undervisande stil på predikan idag. Frälsningen är ämnet för söndagen och det är ju ett av kyrkans så kallade ”storord”. Såna ord som används i kyrkan och som egentligen inte går att översätta med något annat eftersom de rymmer så väldigt mycket. Andra exempel kan vara synd eller nåd eller kärlek.

Frälsning betyder ju helt enkelt räddning från början men nu har det ju en helt religiös klang.

I lutherska kyrkor är det klassiskt att frälsningen är mer eller mindre samma sak som syndernas förlåtelse och det är ju bra och så. Det kan också låta ganska juridiskt och i värsta fall lite konstigt.

Jag tänker att allt kommer in på vilket sammanhang vi sätter in det i, vilken stor berättelse det är som detta med förlåtelsen kommer in.

Vi kan tänka att Gud både är den som bestämt att vi inte får göra en massa saker (helst roliga saker) och sedan att när vi bryter mot det blir Gud arg och förlåtelsen innebär att han inte straffar oss för de sakerna. Det är inte någon helt sympatisk bild av Gud, mer som en kontrollerande typ som vi skulle klara oss fint utan från första början. Jag såg en skämtteckning där Jesus står och knackar på en dörr och säger att om vi öppnar ska han rädda dem därinne. Från vad? Undrar de. ”Från vad jag ska göra mer er om ni inte öppnar dörren” svarar han. Gud verkar liksom snäll och så men i värsta fall har han ett helvete att straffa med.

Det sägs också nuförtiden att nutidsmänniskan inte vill ha förlåtelse, hon vill ha förståelse. Någon som förstår henne, det är det vi längtar efter. En Gud som har åsikter om hur vi ska leva blir ointressant.

Jag har den stora glädjen att meddela att Gud är på ett annat sätt. Gud är som Jesus. Som en pastor sagt. Gud är som Jesus, han har alltid varit som Jesus och kommer alltid att vara det. Vi har inte alltid vetat att Gud är sådan men nu sedan Jesus visat oss hurdan Gud är så vet vi det. Gud är frälsaren, inte från sig själv utan hem till sig själv. Och berättelsen är en annan.

Visionen i bibeln är en annan. Gud har skapat oss till det goda. Till att njuta av livet här och ta hand om varandra. Buden finns sedan till för att vi ska bli kloka och undvika att göra varandra illa. Men så lyssnar vi på ormens röst istället och börjar drömma om andra saker, att utgå från vad som är gott för mig själv istället för vad som bara är gott. Och samtidigt går Adam och Eva och gömmer sig för Gud. Vi litar inte på att Gud vill oss väl, precis som jag sa innan om att vi misstror Gud och tänker att han nog förstör allt roligt. Lite som barn inte vill att någon vuxen ska komma och förstöra leken för man anar att de skulle påpeka att den ju inte är lika rolig för alla. Alla får ju inte vara med och reglerna är orättvisa och så vidare.

Frälsningen är Guds sätt att rädda oss ur vår situation att vi kommit bort från honom och därför också hamnat på väldigt destruktiva vägar. Det består i en mängd olika saker skulle jag säga. Att Gud kommer till oss i Jesus Kristus och förklarar hurdan Gud är, att Gud är en kärleksfull förälder som vill vårt bästa, att Jesus dör på korset och avslöjar hur destruktivt världens sätt att vara är, där oskyldiga röjs ur vägen för maktens skull. Han tar på sig våra synder och säger att vi är förlåtna, Gud röjer undan alla hinder för att vi ska kunna lita på att vi tillhör honom. Han uppstod från de döda och visade att Gud är starkare än alla onda krafter. Han kommer med sin heliga Ande och ger oss uppdrag att leva som han levde i världen. Ett nytt liv tillsammans med Gud och i en ny gemenskap av andra som tillhör honom i kyrkan. Det talas vackert i bibeltexterna om när alla folk ska söka sig till Guds berg och tillbe, som ett nytt Eden. Och om att svärd ska smidas om till plogar och skördeknivar. Sedan är vi framme där vi är nu. Det där händer redan, människor av alla folk söker sig till Gud och människor får kraft att verka för fred och försoning med Jesu hjälp. Vi är långt från framme kan man tycka men bibel slutar med att inget ont mera sker, det är målet för Guds frälsningsverk. Man kan också uttrycka det som petrus i episteln. Vi får del av Guds löften så att vi kan räddas från det fördärv våra begär ställer till och få del av gudomlig natur.

Våra syskon i ortodoxa kyrkan sammanfattar det elegant med att ”Gud blev människa, för att människan ska kunna bli gudomlig”. Det är ett mer positivt mål än att bara undvika att göra något som gör Gud arg.

Nu ska vi lära oss ett nytt ord. Från en ny bok i filosofi dessutom. Verkligen lockande va? Men jag tycker det sa en del om den eviga frågan om vad vi själva har för del i allt detta. Är vi passivt föremål för Guds verk så att vi lika gärna kan hålla på med annat och låta Gud sköta det själv? Eller hänger det väldigt mycket på oss att genomföra Guds rike på jorden? Filosofen Jonna Bornemark funderade på det när hon födde barn. Var det som man ibland säger att hon blev förlöst av personalen på förlossningen? Eller var det hon själv som styrde och födde barnet? Eller var det båda? Det nya ordet är PAKTIVITET. En sammansättning av passivitet och aktivitet. Hon upplevde att hon var högst aktiv men det var på ett särskilt sätt, genom att vara lyhörd och närvarande i skeendet. Hennes uppdrag var på något sätt att vara där och andas och så fortskred hela födandet på det sättet.

PAKTIVITET är därför en vacker bild av vad kristna är kallade till. Att lyssna på Guds röst och fundera på vad som är Guds vilja, andas och inte oroas. Närvarande där vi är i livet. Det i sig är att vara det salt Jesus talar om att vi är. En annan gammal ryss sa ”be och tusen människor ska bli frälsta”. Med det menade han bland annat att en människa som är nära Gud är en väldig källa till välsignelse här i världen. Vi vill förstås göra gott i världen men inom varje människa består problemet egentligen i att hjärtat är långt från Gud.

Det är väldigt skönt att frälsningen är något utanför oss själva. Den vanns på golgota för 200o år sedan, men det är också något som sker i oss här och nu och en dag ska bli påtagligt i hela kosmos.

Låt oss paktivt vara inför Gud och födas på nytt där. Vi har sett vad som händer när människan lyssnar på ormens röst. Vi får ödmjukt tro att Gud faktiskt har något bättre än så i sin vilja för oss och världen.

Gud satte oss i det ljuvliga paradiset och det finns överallt där vi är i fred med honom och med varandra.