Ignatios brev till Smyrnierna

Tidigare i serien om Ignatios brev (nästan lika gamla som nya testamentet självt) har vi läst olika brev han skrev då han var i Smyrna, nu har han rest vidare till Troas och skriver tillbaka dit (nuvarande Izmir i Turkiet). Först kommer brevet till församlingen men vi har också hans brev till biskopen Polykarpos. Det får vi höra mer om med tiden men här är först i vanlig ordning min egen genomgång med intressanta saker i brevet.

Det finns som vanligt en mängd väldigt starka formuleringar och vi utgår från några av dem. Ignatios hälsar sina läsare med översvallande ord om hur mycket gott Gud verkar hos dem. Han skriver ”Jag har fått veta att ni har en så orubblig tro som om ni till kropp och ande var spikade vid Herren Jesu Kristi kors och att ni är fasta i kärleken genom Kristi blod” .

Sedan kommer en utläggning som är till för att pränta in i församlingen det viktiga i att hålla fast vid Jesu kroppslighet. Han blev verkligen en människa som vi och led på riktigt för oss. Det här tar han upp för att motverka de som vill ha en mer gnostisk eller doketisk tolkning av evangeliet där Jesus mer ses som skenbart mänsklig. Det är viktigt att Jesu lidande är verkligt så att även frälsningen och uppståndelsen är verklig.

Men utifrån detta ger han också vackra ord om hur detta att Jesus hade en verklig kropp hör ihop med kyrkan som blivit Kristi kropp. Han citerar Jesu ord ”Tag, rör vid mig och se att jag inte är någon ande utan kropp. Genast rörde de vid honom och trodde när de blev förenade med hans kropp och ande. Därför föraktade de döden och visade sig stå över döden”.

Steget är inte heller långt för Ignatios att skriva om sitt eget lidande i Jesu efterföljd (han är fängslad och på väg mot att dö martyrdöden). Han skriver: ”Varför har jag då överlämnat mig åt döden: åt eld, åt svärd, åt vilddjur? När jag är nära svärdet är jag nära Gud; när jag är hos vilddjuren är jag hos Gud, bara detta sker i Jesu namn.” Och tillägger att Gud ger honom kraft.

Det där är ett väldigt starkt citat, jag tycker man kan fundera mycket på det även om man inte är i samma situation som han. När vi är ute på djupt vatten för att leva i enlighet med vår tro då är Gud nära. Med tillägget att det gäller om det sker i Jesu namn, med rent uppsåt. Tål att tänkas på. Över lag är det ett väldigt bärande inslag att det kristna livet innebär en hel del lidande eftersom vi ska följa Jesus i hans sätt att leva.

Kanske mer än tidigare är det tydligt hur mycket Ignatios citerar evangelierna och bibeln. Det sker ibland med rena citat men framförallt med anspelningar, som när han talar om de som inte tror även om de tagit del av profeterna och Moses och tankarna går till liknelsen om den rike mannen och Lasaros.

Han går också till attack mot såna som ”far vilse i fråga om Jesu Kristi nåd”. Det verkar vara såna som anser sig väldigt andliga men: ”kärleken bryr de sig inte om, inte heller änkan eller den faderlöse eller den nödlidande, den fångne eller den frigivne, den hungrige eller den törstige”.

Ett vanligt tema hos Ignatios är hur man ska vara noga med att följa sin biskop och på det sättet hålla kyrkan enad. Det är lite extra häftigt att det är i det här brevet som det för första gången talas om kyrkan som katolsk. Ordet används redan nu som något han inte måste förklara utan är välkänt. Katolsk är ordet som ligger bakom ”allmännerlig” i vår trosbekännelse och betecknar att kyrkan är världsvid och att alla troende hör ihop.

Slutligen hälsar han från ”brödernas kärleksgemenskap” i Troas där han befinner sig. Det är ett vackert uttryck för församlingen (en bättre översättning vore ”bröder och systrar” eftersom bröder också står för en blandad skara människor av olika kön). Han hälsar också särskilt till ”Euteknos”. En man med det fantastiska namnet ”den barnrike” som kanske syftar på hans stora omtanke som gjort att många kommit till tro.

Fint brev va? Skriv gärna en kommentar! Nu återstår bara ett sista brev av Ignatios i vår brevsamling, sedan finns det för all del många andra skrifter där som vi kan gå vidare med.