Domaren, åklagaren, advokaten. Och frälsaren.

Igår på domssöndagen höll jag den här predikan på gudstjänsterna. Nu får jag övergå till att förkunna med video på internet igen och det går väl an det också och är roligt på sitt sätt men då tycker jag inte man kan tala så här länge och (kanske?) krångligt. Hoppas det här är till glädje för dig!

Predikan domssöndagen 2020, Hulared och Dalstorp

Det känns ju lite som att vi lever i den yttersta tiden. På sätt och vis gör vi ju alltid det också, längst ut på tidslinjen hittills. Och det är ganska många problem i världen. Fler än vanligt känns det som. Det passar bra att fira gudstjänst på domssöndagen då får vi ägna tankarna åt det yttersta. Bibeln utspelar sig i konstant dåliga tider. Det är fiendeockupation och fattigdom och sådant som varit människans lott mesta delen av vår civilisations tid. Bibelns sista bok uppenbarelseboken handlar om en sådan svår tid då de kristna var illa ansatta, Johannes får se en syn och i den rycks liksom draperiet undan så att han kan se både det jordiska och det himmelska, det är som att det bara är en tunn hinna mellan himmel och jord, det finns en andlig verklighet som vi inte kan se och ta på men så plötsligt får han se den. Och han får se en hel del skrämmande saker. Där finns det stora odjuret som tar makten över världen och människorna fjäskar för det, det finns en stad som kallas Babylon men som väl föreställer hela vår civilisations samlade girighet och själviskhet och uppror mot Gud. Och han ser att de är mycket mäktiga och inget verkar kunna hota dem. Men så segrar ändå Gud över allt detta och han får se den vita skaran av dem som Gud räddat sjunga en ny sång och Gud torkar till sist alla tårar från deras ögon.

Det heter domssöndagen för att det också talas om att Gud ska döma var och en och allt skumrask ska komma i dagen, men det är viktigt att vi sätter in det i det här sammanhanget med hur Gud kämpar ner det onda. I många kyrkor heter dagen ”kristus Konungens dag” och vi påminner oss om hoppet i att Gud en dag stå som segrare.

Varje år brukar jag säga att det är väldigt gott för oss att Gud är en domare. Det är garantin för att rättvisan och sanningen ska segra och alla offer ska få sin upprättelse. Det är ju en fruktansvärd tanke att allt ont som sker i världen skulle få passera ostraffat! Det är förstås också en skrämmande tanke för vi har alla del i världens ondska, vi bor så att säga allihop i Babylon och vi har också beundrat odjurets styrka och fräckhet. Så här står vi med det goda att Gud ska skipa rättvisa, men oro för vad det innebär för egen del.

Jesus berättar om ett fiskenät med alla möjliga slags fiskar i. Fina fisken och fula fiskar blandat. Och sedan ska änglar sortera ut fisken, Gud ska göra det. Jag tror den största poängen för lärjungarna som först hörde liknelsen var såhär. De stod precis i början av det som blivit kyrkans hela historia. Det Jesus säger dem är att de ska samla ALLA FISKAR i nätet. De ska inte fundera över vilka de tycker passar eller är värdiga att vara med, deras uppgift är att använda nätet och samla ihop fisk, Jesus talar ju om att det är Guds uppgift att döma och vi kan med fördel avstå från det. Det är sällan det är vår uppgift. Vi dömer ju varandra hela tiden och på väldigt lösa grunder. Vi kan inte veta vad för fisk det är vi har framför oss, bara Gud vet hela sanningen om var och en.

Det är också så att Gud inte dömer på samma sätt som vi. Vi bekymrar oss över fel saker. Vi dömer varandra efter rikedom eller popularitet eller trevlighet eller så men Gud är intresserad av kärleken. Att älska Gud och sin nästa är ju vad vi är här för. Allt det andra kan vi släppa och slippa inför Gud och det är faktiskt väldigt skönt. Det handlar inte om hur vi står oss gentemot varandra utan om hur vi älskar varandra och hur vi har det inför Gud.

Hur går det då med oss? Det är en fråga som jag inte kan svara på för det vore ju övermodigt. Gud domaren själv är den ende som vet allt och har det sista ordet i allt. Men om man ska fortsätta med domstolsspråket så finns det en åklagare i bibeln, en som kommer dragande med alla våra fel och brister och de kärlekslösa gärningar vi gjort. Och det är inte Gud. Många tänker sig kanske att det är det för Gud är väl en sådan som bara letar fel hos oss? Åklagaren på hebreiska blir… Satan. Det namnet känner ni ju igen?

Guds heliga Ande kanske kan verka arbeta lite liknande för den vill hjälpa oss så att vi blir medvetna om Guds vilja och vänder oss till Gud för att få förlåtelse och börja om, men många av våra svarta tankar leder ju inte dit, de får oss att misströsta om att vi skulle kunna vara älskade, Guds älskade barn, driver oss ännu längre bort från Gud och ett destruktivt liv. Får oss att förtvivla. Såda är inte Gud. Gud vill alltid det bästa för oss, ibland kanske det är kärva sanningens ord men utgångsläget är att Gud vill leda alla till ett liv i Kristus.

Om det finns en åklagare så finns det också en försvarsadvokat, det är den heliga Anden, Jesu ande som vi får leva öppna för. Den viskar istället i vårt hjärta att vi är Guds älskade barn så att vi ska längta hem och vända oss till Gud och leva i hans kärleksfulla gemenskap.

Det finns en åklagare, en försvarsadvokat och så finns det en frälsare. Vår herre Jesus Kristus. Han kom inte för att straffa oss för våra synder utan för att rädda oss från dem. På korset gjorde han så att vi får lita på att vägen till Gud är öppen för oss. Allt det goda han gör räknar vi med ska gälla för oss och tillsammans med honom vågar vi höra de bistra sanningarna om oss själva. Han har ju redan tagit konsekvenserna i vårt ställe.

Gud är som den där konstiga floden i gammaltestamentliga texten, i slutet av Heskiel ser han i en syn hur templet som är rivet blir återuppbyggt och till slut flyttar Gud själv tillbaka dit och vi hör om hur det strömmar ut en flod ur templet som ger liv åt allt. När det rinner ut i havet så blandas det inte ut utan det gör allt vatten till livgivande sötvatten (nu var ju inte hebreerna biologer, och de var rädda för havet och djupen där och såg det som symbol för kaos och destruktiva krafter).

De kristna sa att det var när Jesus kom som detta gick i uppfyllelse, man hade väntat länge på att Guds närvaro skulle komma tillbaka till templet och så kom Jesus och blev templet för oss. Han är den som förenar himmel och jord. Och han har kommit för att ge liv åt allt. En dag förvandlas denna fallna värld till Guds goda rike. Och där får vi vara med. Han vill ha med oss. Vi är syndare men han vill ha med syndare och tvätta dem rena från sin synd. Domen beskrivs på andra ställen som just detta, att nu idag har vi valet mellan att söka oss närmare Gud eller längre bort. Jesus beskriver det som en dom när människor inte lyssnar på honom för då går de längre bort istället för hemåt. Det sker i de små valen men hur vi väljer nu påverkar hur vi väljer i morgon, det är lättare att fortsätta välja som vi valt förut.