Om en snabbfråga som öppnar djupet inom oss.
Du som brukar läsa här har uppfattat att jag lyssnar på väldigt många poddar och en av dem är Brené Browns ”unlocking us”. Där har hon, som tydligen en del amerikanska roddar ha, en ”speed round” med lite blandade frågor till den intervjuade. En av Brené Browns frågor brukar vara ”Vad finns det som du önskar att andra visste om dig?”
Nu har det blivit lite mer variation men till en början fick hon i stort sett samma svar av flera personer i rad. De tillfrågade hade nog alla ganska allvarliga arbeten med specialitet inom psykisk hälsa och sorg och sådant. De svarade något i stil med att de önskade att andra visste att de också kunde vara roliga och skoja. Folk brukade anta att den sida de såg, den professionella sidan, var allt.
När jag nu tänker på det minns jag också att biskop Erik Aurelius pratade vid ett tillfälle om när han bodde i Tyskland och det väl i och för sig gick bra med att prata tyska men detta med att skämta var svårt att riktigt få till med timing och så. Det var jobbigt att andra inte kunde se att han också kunde vara rolig.
Nu är ju det där säkert en oundviklig del i att ha en yrkesroll som kräver en hel del lugn och allvar men jag tror kanske också det finns något alla människor kan känna igen sig i detta. Man längtar efter att få vara hela sitt jag och bli känd som man är. Helst av allt vill man nog vara det så mycket som möjligt men åtminstone i något sammanhang måste man få vara genuint sig själv utan att förställa sig.
Själavårdaren Lars-Åke W Persson har sagt att ibland måste man ha på sig uniformen i livet och spela sin roll. Men det blir uthärdligt att göra det om man åtminstone har bekväma underkläder. Att man får lov att vara som man är därhemma och inför någon man kan lita på. Annars blir bördan tung.
Hur har du det? Finns det sidor hos dig du önskar att andra såg? Skriv gärna en kommentar och berätta!
Lämna ett svar