Dagens bloggpost är en dikt!
Långsamt fortsätter jag att skriva på mina julreflektioner. Nu har ju även tjugondedag Knut passerat men här är i alla fall en dikt med anknytning till julen. Hoppas den är till glädje.
Den förstfödde
Hon födde sin son. Den förstfödde.
I den långa raden av bibliska syskon
handlar det på något sätt alltid om den yngre.
Vald före sina syskon. Omhuldad av Gud.
Abel. Isak. Jakob. Josef. Moses. David. Salomo. En lång rad namn.
Varför är inte människosonen en sådan?
Jesus gömmer svaret i det öppna
då han själv tar till orda. Om två bröder i en liknelse.
Den yngre var förlorad.
Och var fanns den äldre då hans bror behövde honom?
Letade han upp sin bror? Tog med honom hem
som en storebror borde?
Såg på honom med värme, upprättade hans heder, löste hans skulder, försonade honom med släkten, gav glädjen åter, gick ut att söka upp honom åt sin fader.
Den storebrodern fattas i berättelsen. Den som är där istället är fast i sitt.
Men utanför berättelsen står han själv och berättar för oss
Marias förstfödde
som söker sina syskon.
Lämna ett svar