Om att ha 44 känslor eller fler.
Jag har fått hem den här fina boken från biblioteket. Där kan man läsa om 44 olika känslor och fundera på dem tillsammans med sina barn. Och så fick jag tillfälle att skriva något om känslor som jag tänkt på ett bra tag.
Jag hörde (i Brene Browns podcast tror jag) att i undersökningar där människor får uppge vad de känt inför olika situationer så har många förvånansvärt få ord för detta. Strängt taget kunde man för många mer eller mindre dela upp det i två, det känns bra eller det känns dåligt. Ett annat sätt att dela upp det var en stilig triad av känsloord ”Mad-glad-sad” man kan känna sig arg, glad eller ledsen.
Hur många känslor kan du komma på på rak arm nu? Det finns ju massor! Besviken och rädd och trygg är ju till exempel väldigt grundläggande att kunna känna igen hos sig själv. Jag inser att jag säkert (i vanlig ordning?) predikar för kören här. Bland er som läser här är det säkert en självklarhet att det är viktigt att kunna förstå sina känslor, jag vet också att för många andra är det en hånad stereotyp med mjukisar som och att män ska prata känslor.
Jag har bloggat om känslor förut här på vandra vägen (läs också ”Den som inte känner något känner ingen glädje” ) även om jag tycker det borde finnas fler länkar till gamla bloggposter än dessa två jag hittade nu. Detta med känslor är för mig mer än något annat något som har med självkännedom att göra. Vetenskapen har numera visat att vi människor i väldigt hög grad drivs av våra känslor, hur mycket vi än vill se oss som rationella varelser. Se bara på reklamindustrin eller på allting kring Donald Trump.
Problemet är att vi ju styrs minst lika mycket av våra känslor även om vi inte själva förstår vad vi känner. Det är också ofta svårt att känna efter och tänka efter över huvud taget i dessa mediala tider. Det har alltid varit sant att kampen mellan gott och ont står i vars och ens hjärta men det stämmer väldigt väl i detta fall. Det är mycket som ser mörkt ut i världen nu och i behovet av vishet genom självkännedom är stort. I den ignatianska spiritualiteten finns övningar där man ska sortera upp vad som drar en åt olika håll känslomässigt, fundera på vad som driver en, och försöka uppnå en position av ”indifferens” där man liksom säger ”ske Guds vilja” och är beredd att lägga undan sina egna begär och känslor för det man urskiljer som det rätta. Och alltihop handlar om att lära känna sina känslor. Vägledas av dem. Lära sig av dem men inte svepas runt av dem.
Så jag tycker förstås att alla människor borde ha koll på åtminstone 44 känslor, det verkar vara en rimlig ribba för barnbokens åhörare. SÄRSKILT önskar jag för den kristna kyrkan att vi med Guds hjälp ska få bli visa. Det är alltid så extra bedrövligt när kristna så uppenbart drivs av rädsla för något avvikande eller girighet eller längtan efter inflytande.
Så vad har du för känslor? Skriv en rad och berätta!
Lämna ett svar