Alla ljuger på nätet men de talar också sanning och avslöjar en hel del om att vara människa.
Jag har lyssnat på ”Everybody lies” av Seth Stephens-Davidowitz och det var fascinerande. Boken handlar om det man kallar ”big data”, hur man kan hitta faktaunderlag till tidigare obesvarbara frågor med hjälp av de stora datamängder vi kan få i vår moderna värld, främst via digitaliseringen.
Boken går igenom en hel del spännande saker, som att man med stora data kan göra sig en bild av rasismen i USA (genom att se på googlesökningar på n-ordet och därtill samköra en mängd olika statistik jag inte kan redogöra för här) eller med satellitfoton kan avgöra den ekonomiska utveckligen i utvecklingsländer (genom att se hur mycket elbelysning folket där har råd att hålla tänd på natten). Han avslöjar också att Freud hade fel om sina ”freudianska felsägningar” (som man kan se genom att undersöka massor av stavfel på nätet) eller om sin drömtydning (som man kan undersöka då man fått in enorma mängder data om människors drömmar).
Baksidan med de stora data är förstås kopplade till integritet och vad som händer då upptäckter som gjorts den här vägen exploateras. Och det är ofta det blir en ganska mörk bild av mänskligheten som framträder. Men kanske är det också det enda sättet för mänskligheten att forska på riktigt på sig själv. Problemet med mer subjektiva metoder är ju att vi ljuger och tillrättalägger så mycket. Både inför varandra och oss själva.
Författaren förnyar det gamla uttrycket ”jämför inte din egen insida med andras utsida” till att bli ”jämför inte dina googlesökningar med andras Facebook”. På Facebook ljuger alla menar han. Vi har så mycket incitament att försköna för att våra liv ska se bättre ut. Men på google finns sanningen. Inte nödvändigtvis på sidorna vi hamnar på men på det vi skriver i sökfältet!
På samma sätt som våra böner avslöjar inför oss själva vad vi verkligen bryr oss om så kan våra googlingar avslöja vad vi verkligen drivs av eller söker, för där har vi inga skäl att förställa oss. Författaren medger också att det är lite dystert med alla de mindre vackra sidorna som kommer i dagen men det är också en suck av lättnad. Det är inte bara jag som inte är som den perfekta fasaden alla visar upp! Och genast är vi mindre ensamma och skamfyllda mitt i eländet. På något paradoxalt sätt visar det både på det fula och det fantastiska i att vara människa.
Har du några tankar om detta? Skriv gärna en rad!
Lämna ett svar