En riktigt fin bok där inte mycket stämmer, eller om det nu gör det?
Jag har läst ”Bestiarium -en medeltida djurbok” av Bo Eriksson. Det har verkligen varit väldigt rolig läsning och de lite oväntade bilderna i naiv stil har roat både mig och barnen, boken är annars verkligen ett lärdomsprov av en duktig historiker.
Saken är ju den att det mesta som står om djuren i boken är helt uppåt väggarna. Som att tranan är otroligt disciplinerad och står på vakt med en sten i näbben så den ska vakna av stenens fall om den råkar somna, eller att det finns en orm som heter amfisbena med huvud i båda ändarna. Avbildningarna är också ofta väldigt konstiga (fina illustrationer från medeltiden!) men det är ju å andra sidan inte annat att vänta när människor i det medeltida Europa skulle gissa sig till hur elefanter och giraffer egentligen ser ut. Andra djur BORDE de ju kunnat kolla. Som att hararna är både hane och hona samtidigt, det kunde de väl bara kollat upp med en jägare.
Åter andra djur som finns med är helt omöjliga att hitta i skogarna även om medeltidsmänniskan nog trodde de fanns där. Draken, mantikoran och fågel Fenix till exempel. Fast varför skulle det egentligen vara konstigare att det finns enhörningar än att det finns giraffer?
Men detta är också bara avstampet. Hela poängen med genren ”bestiarier” om djur var inte framförallt att skriva naturvetenskap utan att läsa naturen som en Guds bok. Djuren var framförallt intressanta för vad vi människor kunde lära oss av dem moraliskt eller andligt. Många av djuren i boken beskrivs utifrån något som antingen förknippar dem med dygder, en trosviss attityd och förståelse av Kristi verk eller med laster och koppling till den sådant vi bör akta oss för hos djävulen och hans anhang. Ofta är intresset stort för de olika djurens sexualitet som ju alltid varit ett laddat ämne i kristendomen.
Det som gjorde mest intryck på mig var nog ändå att jag tyckte jag kände igen mig i sättet att resonera. Det här är ju en bok som är skriven av predikanter, såna som jag! Tänk bara på min gamla bloggpost om ”Guckuskon, djävulens toffel!”där jag egentligen gör precis samma sak, tar något jag lärt mig om en blomma och börjar predika utifrån det. Det blir liksom lätt så för predikanter att den teologiska poängen får gå före. Nu har jag nog rätt i sak om Guckuskon men det finns ju otaliga exempel på predikanter nu som inte faktagranskar sina exempel jättenoga direkt. Ytterst sett påminner den här märkliga boken om djur om hur totalt genomsyrat det medeltida livet var av tanken på Gud.
Det finns väldigt mycket i boken jag gärna smyger in som anekdot i predikningar även idag, en bra historia piggar ju alltid upp!
Lämna ett svar