”Herren förde oss ut ur Egypten med stark hand och lyftad arm, med fruktansvärd makt, med tecken och under.”
5 mos 26:8
Så här står det på en rad ställen i gamla testamentet. Det står om Guds starka upplyfta arm och det kan då handla om lite olika tillfälle då Gud gjort något väldigt mäktigt. Man kan tycka att det är lite konstigt kanske, varför har Gud en arm plötsligt, Gud har väl ingen kropp? Nu finns det i och för sig en massa andra bibelställen där Gud har näsa och alla möjliga andra kroppsdelar och det beror helt enkelt på att det är så man uttyckte sig i den tidens hebreiska, man använda väldigt kroppsligt färgade beskrivningar istället för mer abstrakta som vi kanske tycker om som formats av en annan tid.
Men detta med Guds starka lyfta arm är lite i särklass för det nämns som sagt många gånger. Och som det är handlar det i de allra flesta gångerna om hänvisningar till ett specifikt stordåd av Gud. Då Gud förde sitt folk ut ur slaveriet i Egypten.
Jag har nyligen fått lära mig att Egyptiska kungar, faraoner, alltid avbildas som på bilden ovan i scener där de strider och besegrar fiender. Med högerarmen upplyft och redo att fälla det sista slaget. En gest som visar på att det är farao som är mäktigast och regerar. Detta var alltså ett välkänt motiv i Egyptisk konst och välbekant i kultursfären.
När nu Mose talar till sitt folk och säger att de ska minnas hur Gud grep in och räddade dem med lyftad arm så hänger alla de här associationerna med. Det är Gud som är Gud, inte farao och den gudomliga verklighet han representerar! Så måste det ha uppfattats som en subversiv beskrivning som kastade om hur man brukade tvingas se på tingens ordning. Gud är den som har makten, besegrade faraos arme vid sävhavet och gjorde slavarna till sitt folk.
Jag älskar såna här detaljer som öppnar upp det bibliska språkbruket för oss och gör det begripligare.
Lämna ett svar