Avskedspredikan Dalstorp

Här är nu som utlovat min avskedspredikan i skriven form. Jag tror nästan inte det fanns något i den som jag inte redan sagt i något sammanhang i församlingen men det är också som det ska vara i så fall. Hoppas den är till glädje för dig.

Avskedspredikan i Dalstorps kyrka 13 efter tref 2021  

Så här i avskedspredikan ställs man inför frågan, vad vill jag ha sagt egentligen? Viktigast är nog att få med att säga tack. Så då säger jag det. Tack. Jag är tacksam för mycket här och jag kunde tacka många av er för olika saker. Sen finns det mycket som jag kanske inte kan tacka någon särskild människa för men det är ju tur då att det finns en som vi alltid kan tacka för allt gott. Men idag är det också läge att säga att jag är väldigt tacksam över min tid här och tar med mig mycket i hjärtat. 

Låt mig börja med en berättelse som en del kanske redan hört för många gånger. Jag har haft med den i ganska många begravningstal just den här tiden på året, nu är ju inte det här ett sådant men ni kommer förstå. 

En gång för ganska länge sedan då jag var student fick jag göra praktik i Vårgårda församling och Jenny gjorde sin i Herrljunga så där fick vi bo. Så varje dag tog jag tåget till Vårgårda, det tog 9 minuter tror jag. En dag talade jag med en man på tåget, helt okände äldre herre. Han frågade intresserat om prästpraktiken på sommaren och så sade han plötsligt: ”Ja livet är som sommaren, när man är i början så verkar den så oändligt lång, men så plötsligt står man i slutet av den och så tycker man att det gick så väldigt fort”. Och sedan kom vi fram till Vårgårda och jag fick skynda mig av. Så såg den gamle mannen på livet och så känns det idag för mig. 

Jag har varit präst här i sex år nu. Jag tycker mycket har hänt under de åren. Arbetslaget har ändrats bit för bit. Jag har stått vid många gravar och lyft många små barn och välkomnat dem in i kristi kyrka, lokalkontor Dalstorp. Och jag har lärt känna trakten och kommit att älska den. Jag vill gärna tro att det är ett speciellt sätt att lära känna en trakt att vara präst. Man får lära sig hitta till Nittorp och så först men sedan blir liksom nätet finare och finare och man får lära känna släkter och andan i olika byar. 

Till dagens tema om medmänniskan tänker jag på ett märkligt ställe i Paulus brev till Galaterna. Jag brukar låta vigselpar välja bland några listade bibelord i handboken att läsas på vigseln och de flesta väljer detta. ”Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag”. Det kanske är för att det är kortast? Men det är bra också! Vi förstår mycket på bara några ord av vad det kristna livet handlar om. Att bära varandras bördor och stötta varandra. Bra för ett brudpar men det är egentligen bara en bieffekt för det var ju till ER han skrev det. Alltså, till en kristen församling som delar tron och därför också ska ta hand om varandra. Jag har sett mycket av hur många här bär varandras bördor. Gud välsigne er i det. Ska man tänka på den barmhärtige samariern så förstår vi på vilket sätt det är ”Kristi lag” detta. Det är ju så Jesus själv gör! Han är den föraktade samariern som bär sin medmänniska redan innan den såg honom som en medmänniska. Som han gör, så ska vi göra mot varandra. Men vi ska framförallt komma ihåg att vi själva har en frälsare och hjälpare.

Bibelordet om att bära varandras bördor fortsätter lustigt nog med sin motsats. Paulus skriver bara någon mening längre fram. ”var och en måste bära sin egen börda”.

Och det verkar kanske först snurrigt men det är också sant. Vi delar tron och i olika mån livet med varandra men det finns också ett perspektiv att varje människa står ensam med sitt liv och inför sin Gud. Var och en måste bära sin egen börda. Axla ansvaret för sitt eget liv. 

Jag bloggar ju (rätt lite just nu får man medge) på bloggen ”vandra vägen” och det är väl min största käpphäst att den kristna tron inte är en knippe enkla svar, eller något man ska förstå eller att man ska kunna säga rätt ord eller vad vi får för oss. Tron är en väg. Det sades om de första kristna att de tillhörde ”vägen”. Jesu väg förstås, den där man bär varandras bördor och försöker ta efter hans sätt att förhålla sig till livet. Och riktigt exakt hur det ska gå till får vi fumla och famla oss fram till. Någon präst kanske kan tala vackert om hur det är med den där vägen men det är du som ska gå den, så du är myndig att göra det på ditt eget sätt. På vilket annat sätt skulle du förresten kunna göra det? Tron är en process av att mogna och växa. Mognad är förresten mer än något annat vad världen behöver just nu eller vad säger ni? Och att växa och mogna kräver mod. Kyrkan och världen behöver modiga kristna. Som vet att de är älskade och värdefulla och därför är fria att ta sig an livet med frimodighet.

Hur är det då att vandra vägen? På ett sätt är ju tron något på insidan i en människa. Och vägen ser väldigt olika ut. Behöver man kyrkan och allt det för att vara kristen? En del har förstås blivit besvikna på kyrkan av olika skäl och vägrar vara med längre och det är ibland svårt att klandra dem om man säger så. Men jag tycker jag lärt mig att allt det där som man gör, går i kyrkan, går fram till nattvarden, bär fram sina barn, läser sin bibel, ber sin aftonbön, skänker till välgörenhet, försöker hålla fred med en ovän. Allt det är påminnelser som håller oss på vägen. Där ute är det så lätt att glömma vem jag är och vad det är jag egentligen vill med mitt liv. Jag har ju lärt känna Kristus och tycker jag förstått att han visar oss på det bästa sättet att leva (detta med att bära varandras bördor är faktiskt det som är bäst för oss!), men jag glömmer så lätt. Det finns så mycket andra idéer om vad som är viktigast i livet med pengar och status och allt vad det är, och man försvinner lätt iväg, men så kommer jag in här och så påminns jag. Jag minns vem jag är, att jag tillhör honom, jag ber om jag inte bett på länge, kan höja blicken från livets småsaker en stund, och går ut igen mer som mig själv. Samma med de andra praktikerna jag nämnde. Luther var ju väldigt rädd för ”gärningar” att de ska få oss att tro att vi är så goda att vi inte behöver Guds nåd, men jag tänker nuförtiden att det snarare är genom gärningarna vi påminns om vad vi tror och får fördjupa det. Vi är inte alltid så smarta men ofta går saker in i skallen om de får gå via kroppen.

Jag tänkte också säga något helt kort om kormattan idag. Den är för mig en synlig påminnelse om saker som faktiskt blivit gjorda och klara här och som blivit fina, det där är inte min starka sida att dra i såna saker annars. Gamle biskopen Martin Lönnebo har beskrivit den kristna tron som en vacker äng som rymmer så mycket vackra skatter och som är skyddad av olika staket för att värna det fina. Staketen är olika lärodogmer och ordningar och de är viktiga men vi får inte ägna oss för mycket åt att diskutera staketet att vi glömmer att faktiskt gå in på ängen, leva det kristna livet, sjunga lovsång till vår Herre. Tacka, be om hjälp och förlåtelse. Nu har vi den här mattan mitt i kyrkan och jag tycker den liknar en mossig glänta eller en äng. Kom ihåg att det är det kyrkan är. Något vackert och fantastiskt att bjuda in till. Ni får våga er på att lägga er på den någon gång då det är tomt och känna tyngden mot golvet. 

Jag har tagit mig lite friheter idag och inte sagt så mycket om dagens texter utan mer bara en rad av mina gamla käpphästar. Jag har fått predika för er många gånger och det svåraste med det är egentligen att sedan leva som man lär, dagens tema ”medmänniskan” är lite obehagligt att predika om egentligen för det sätter fingret på att det kan vara lätt att ”talk the talk” men värre att ”walk the walk” som John Wayne säger. Fördelen med att vara kristen är som jag sa i början dels att man kan säga tack till någon. Men också hjälp och förlåt. Man slipper låtsas vara en perfekt människa och får vara en förlåten syndare istället. Paulus skrev ”bär varandras bördor” men i det ingår också, låt andra få hjälpa dig med dina egna bördor, och en uppmaning från vår Herre själv: Låt mig bära dina bördor.