Oss är en stämgaffel född

Jag höll den här lilla betraktelsen då jag var med på musikskolans julkonsert i Tvärred för en vecka sedan. Jag tycker verkligen om bilden av världen eller mänskligheten som kör eller orkester (ofta talar vi mer om ”kristi kropp” vilket förstås också är bra) så jag delar gärna de tankarna med er här också. Hoppas det blir till glädje!

Oss är en stämgaffel född

Jag heter Tomas Jarvid och är präst i Åsundens församling, faktiskt så är det allra första gången jag medverkar i något här i Tvärreds kyrka så det känns stort.

Däremot har jag faktiskt varit med mer på konsert med ungdomssymfoniorkestern för jag satt med där hela min högstadie- och gymnasietid. Jag spelar fiol så jag känner mig särskilt nära er men er andra också såklart.

En symfoniorkester är en mäktig sak med många stämmor och instrument som samspelar (jag samspelar är ju just vad ni gör) och det är häftigt att vara med där och spela sin stämma, försöka att inte bli förvirrad av vad de andra spelar samtidigt utan låta just sin stämma klinga ut och bli en del av helheten.

Så tror jag det var tänkt med hela världen. I Bibeln står det om Gud som skapade ett väldigt myller av liv på jorden och såg att det var gott. Och oss i mänskligheten skapade han till en stor gemenskap där var och en har sitt eget unika bidrag som ska bli del i en större helhet, vi är del i något större än bara oss själva. Vi har var och en våra gåvor och erfarenheter att bidra med för att vara till glädje för varandra. Jag tänker mig att det skulle kunna vara som en symfoniorkester där alla gör sitt och alla lyssnar noga och så klingar det vackert tillsammans.

Så långt är det ju väldigt vackert. En vacker dröm kan man säga för det ser ofta hela annorlunda ut. Ibland klingar det verkligen väldigt fint i samspelet, men ibland är det inte alls så.

Dirigenten är ju viktig, någon som har en tanke med vad alltihop ska handla om så att ni kan dra åt samma håll. Men det faller lätt samman om vi inte tror dirigenten har något bra att komma med, då kan jag ju hitta på bättre på egen hand.

Lyssna på varandra behöver man också göra för att det ska bli fint ihop men man kan ju bli rätt uppfylld av sig och sitt och då missar man lätt det.

Och slutligen måste man ju ha stämt. När jag spelade i orkestern fanns det en oboe som alla fick stämma efter, hans ton fick gälla och så fick alla rikta in sig efter den. Man kunde väl också haft en stämgaffel. Det låter illa om inte alla utgår från samma ton i grunden.

Julkonsert idag och i änden av vår adventstid väntar julen på oss. Man kan säga mycket om vad julen handlar om. Idag tänkte jag säga att julen var då en stämgaffel föddes till jorden. Vi har alla kommit fel med tonen, att grundtonen i våra liv, den vi är skapade att spela, har blivit falsk. Livet präglas inte av kärlek helt igenom för någon av oss, vi tycker säkert att andra är falskare än vi själva men som Jesus sa: det är bättre att vi stämmer vår egen fiol än funderar på hur stämd pultgrannens är (typ så sa han). Jesus kom för att visa oss hur ett liv levt i kärlek ser ut.

Lär vi känna honom kan det också bli som dirigentens återkomst. Vi tänker att han kanske ändå har en bättre aning om hur helheten skulle kunna bli än jag själv har. Att om jag släpper på mitt ego lite och blir ödmjuk så kan jag få vara del i något mycket större och bättre än jag kunde hittat på själv. Och så blir det intressant att både fästa blicken på hans ledning och lyssna så jag spelar tillsammans med de andra.

I orkestern, i min gemenskap, i mänskligheten och egentligen i slutändan att vi får hitta på nytt vår plats i hela Guds myllrande skapade värld som lider illa just nu.

Så tillbaka till där vi började. Var och en har verkligen en egen stämma att spela och världen är fattigare utan just den. Spela inte någon annans, sök den del i harmonin som är din.

 I bibeln står att Gud lägger en ny sång i våra hjärtan. Den får vi framföra tillsammans.