En kyrka som blir yngre med åren

En märklig syn från en märklig bok som talade till mig!

Också en bild för kyrkan som kvinna. Här Maria som breder sin blå kappa till skydd över alla från de där fulingarna som springer runt och försöker komma åt dem.

Som ni kanske minns läser jag mig långsamt fram genom ”De apostoliska fäderna”, en samling kristna skrifter från tiden precis efter nya testamentets tillkomst. Till exempel skrev jag här om ”Ignatios brev till filadelfierna”.

Det som följer berättade jag först på ren inspiration för mitt församlingsråd i Åsunden och så tänkte jag det kan vara fint för fler att ta del av.

Sist i samlingen finns en riktigt lång och ganska krånglig skrift som heter ”Hermas herden” och som haft lite olika status i kyrkan under århundradena. Där beskriver en person sina olika syner och gudomliga bud som han får ta emot och de uttolkningar han får av dem. Där har jag stött på en serie syner som talade till mig.

I en synerna får berättaren se en kvinna i tre olika former. I den första är hon mycket gammal och sitter på en stol. I den andra ser hon yngre ut och står upp men har en gammal människas hy och hår. I den tredje är hon helt ung och vacker och sitter på en bänk men har alltjämt en gammal människas hår.

Uttolkningen är sedan att kvinnan är kyrkan eller kanske berättarens egen församling. Den har blivit gammal och tappat all ork eftersom den försvagats i sitt hopp ”på grund av er svaghet och tvehågsenhet, när de gamla inte längre har något hopp om att föryngras väntar de inte på något annat än att avsomna”. Vardagens bördor har tröttat ut henne. För oss idag kan det vara lite ironiskt att se kyrkan då som gammal, nu är den ju flera tusen år äldre.

Men sedan blir alltså kvinnan, kyrkan, yngre! Plötsligt har det hänt goda saker och modet har återvänt, kraften flödade till igen! Och hon reser sig från sin trötta stol. Sedan är hon till slut så förnyad att hon glömt sina gamla sorger utan tänker på det glada budskap hon fått. Bänken står för att hon sitter på en stadig grund. Styrkt i tron och hoppet av Gud.

Jag tycker att det är en syn som talar till mig. Kyrkan, eller ens egen tro för den delen, kan bli så modfälld och tyngas ner av alla sina bekymmer. Vara gammal och trög och det känns som att den är tynande och inte har någon framtid. Men så har det förstås varit i många tider i historien (eller vårt liv) och sedan har det kommit någon förnyelserörelse som gjort att Guds Ande på nytt fyllt kyrkan med kraft och riktning och tro och hopp. Kyrkan har på ett sätt alltid varit i kris för vi lever ju in denna ofullkomliga tillvaro men den har också alltid levt vidare och förnyats.

Det får vara min bön för min församling och för kyrkan att vi ska bli yngre med åren. Fyllda med nytt mod men kanske med det gamla gråa håret kvar och visdom som samlats genom åren. I slutändan kommer det nya livet i kyrkan från Gud själv och från att evangeliet blir levande för oss.

Jag hittade de här orden i psaltaren som kan passa som bön kring detta!