Om en väldigt gammal och väldigt tjock kristen skrift.
Jag skrev för ett tag sedan om ”En kyrka som blir yngre med åren” om en syn från den gamla texten ”Hermas herden” som med god marginal är den största skriften i ”de apostoliska fäderna” som jag ju bloggar mig långsamt igenom här. Kolla gärna mer under den etiketten på bloggen.
Nu har jag läst ut hela skriften på inte mindre än 114 kapitel. Det är en skrift som hade mycket anseende hos en del i den tidiga kyrkan och hos andra var ganska illa sedd. Själv kan jag ju säga att det är skönt att inte behöva se den som kanonisk bibeltext när man läser för det är ett ganska blandat intryck jag får. Det är mycket som är fascinerande (och bäst tycker jag om just det där med kyrkan som blir yngre) och annat som är märkligt och framförallt väldigt omständigt.
Boken presenterar Hermas som en före detta slav som nu är någon slags kristen ledare och kanske har en familj (jag är lite osäker på om talet att förmana sina ”barn” handlar om egna barn eller församlingen). Herden är en gestalt som dyker upp senare och visar honom olika syner. Boken rymmer både olika budord och en rad visioner. Tonvikten ligger på det moraliska och i att göra bot för sina synder. Flera av synerna är i sig väldigt intressanta, som den där Gud bygger ett väldigt torn av levande stenar som är kyrkan. Det är bara lite knepigt att fokuset hamnar så mycket på alla stenar som på olika sätt inte duger i bygget och vilka som kan bli tillfixade och sedan funka igen senare. Detta är typiskt för det moraliska intresset och det är, måste man ju säga, inte så värst lutherskt om man är van vid mer av nåden allena.
En annan syn som var fin var den med almen och vinrankan. Almen bär ju ingen frukt (det gör den men det är ju små pluttar som människor inte brukar äta) men kan stötta en vinranka som klättrar på den. På så sätt sägs det kan de rika i församlingen som ofta inte bär frukt så värst i sitt kristna liv eftersom de är så splittrade och uppfyllda av sina affärer (Hermas varnar förstås mycket för rikedomens faror) stötta de fattigare som de antar är desto bättre och mer helhjärtade i sitt kristna liv och så hjälps de ändå åt så att det blir mycket frukt alltsomallt. Man kan säkert ha invändningar mot en del här med men jag tycker det var fint. Jag associerar till hur vår rika kyrka behöver vara i ständigt kontakt med fattigare systerskyrkor och människor i nöd för att inte helt tappa greppet.
En stor sak i Hermas herden är talet om ”tvehågsenheten”. Jag tror det går ihop med det många kyrkofäder tänkte sig om att få ett ”odelat hjärta” utan inre splittring. Här tycker jag jag kan känna mig drabbad själv. Det vore skönt att avvisa de här sakerna som orimliga (för vem rår väl för att man är lite kluven) men det är ju också sant att vi lever som splittrade människor i en splittrad tid och att det gör livet svårt. Och säkert är det därför också som kyrkan bär dåligt med frukt.
Det finns också en förvaltaraspekt. Gud har anförtrott oss våra själar och våra liv och så blir frågan i vilket skick vi kommer tillbaka med dem till honom. Även detta skildras på ett sätt som kanske är svårt att gå med på men grund och botten är det mycket viktigt att fundera på.
Jag kan inte hålla på och gå igenom allt förstås för det är ju en tjock bok som sagt. Läs den gärna om du är intresserad av att kliva in i de första kristnas värld.
Till slut måste jag ju citera det ställe som mest knyter an till denna bloggs namn! I budet om rättfärdigheten står det:
Men de som går den raka vägen vandrar på jämn mark utan att snubbla. Du ser alltså att det är bättre att vandra på den vägen. Jag sade: ”Jag vill vandra på den vägen”. ”Du skall vandra på den”, sa han, ”och var och en som av allt hjärta vänder om till Herren skall vandra på den.
Hermas herden 35
Lämna ett svar