Israels tröst och ögon som ser Guds härlighet

Predikan: Israels tröst

Templet vi hör om i evangeliet var en väldigt imponerande plats. Kung Herodes den store hade byggt och byggt på den under många år. Och det var ett intensivt gudstjänstliv som pågick där. Vi skulle tycka det var ett otäckt sätt att fira gudstjänst för de offrade djur och annat på stora altaren. Jag är glad för egen del att det inte är det präster gör hos oss numera. Men hur mycket full gång det än var med allt och hur stort det än var så menade man att det inte var som förr. Man brukade mena att templet var platsen där himmel och jord möttes, att även om Gud fanns överallt så var templet liksom en brännpunkt där Gud tronade hos sitt folk. Det gamla templet hade rivits en gång när Babylon krossade Jerusalem och folket tvingades i exil. Och profeterna hade talat om hur Gud skulle föra dem hem igen från främmande land och trösta sitt folk i deras nöd. De skulle få bygga upp sitt tempel och Hesekiel hade haft en vacker syn av hur Guds härlighet skulle återvända till templet.

Och så fick de komma hem och de byggde upp templet men det var ändå inte riktigt som att de kom hem. De var fortfarande i fienders våld och detta med att Gud skulle bo mitt ibland dem och rädda dem och upprätta dem, det verkade inte ha hänt!

Det var som sagt fullt med folk i templet när Jesus, Maria och Josef kom dit. Så brukar det inte vara på bilder av det men så var det. Det hände en massa offer och gudstjänst runtom hela tiden. Josef och Maria hade att följa torans undervisning och besöka templet 40 dagar efter Jesu födelse. De bar fram offer och det var fattigversionen av offer att bära fram de där två duvorna. Annars skulle man offrat ett lamm eller så. Det betyder nog inte att de var extremt fattiga men snarare att de flesta nog var fattiga i detta stackars förtryckta land. 

Det är fullt med folk och jag tror inte någon lade märke till dem så värst. De stack nog inte av frän mängden. Det fanns liksom inget speciellt med just den här familjen. Men så fanns denne Symeon, det står ingenting om hans ålder men utifrån Rembrandts berömda tavla och så brukar vi tänka oss honom som en gamling. Hans namn betyder ”han har hört” och jag vet ju inte hur det var ställt med hörseln på honom i övrigt men han hade höra Gud tala. Han har fått ett löfte om att få se Israels tröst innan han dör. Guds Ande ledde honom till att gå till templet och när han såg barnet där så visste han att det var ”israels tröst” han såg. Det påminner mig om de sista orden i Selma Lagerlöfs ”den heliga natten”.

Och så lade farmor sin hand på mitt huvud och sade: »Detta skall du komma ihåg, ty det är så sant, som att jag ser dig och du ser mig. Det är inte på ljus och på lampor, som det kommer an, och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det, som är nödvändigt, det är, att vi äga sådana ögon, som kunna se Guds härlighet.»

Symeon hade ögon som kunde se Guds härlighet. Må du och jag få sådana ögon. Då kan vi se det heliga som sker mitt i det vardagliga. I vår tid mer än någonsin behövs det sådana ögon för hela kulturen just nu strävar för att hålla sig på ytan, hur saker ser ut. Det tar nog tid att få vishet och ögon som ser, det är därför jag tänker mig att Symeon hunnit bli äldre. Det behövs också tid och närvaro i stunden för att inte missa det heliga. Vi kan se utan att riktigt se. 

Symeon har hört men jag tror att hans namn ska påminna oss att HAN har hört. Att Gud hört sitt folks böner och skrider till verket med något helt nytt och stort mitt ibland dem.

Vad ser då Symeon? Han ser Israels tröst. Tröst är ett av de vackraste ord vi har i svenska språket tycker jag. ”Vårt behov av tröst är oändligt” skrev Stig Dagerman. Vi kan tänka på att vara barn och få komma upp till någon stor och bli tröstad och på något sätt är det väl själva närvaron av någon som har omsorg om oss som är trösten, även om det såriga knäet fortfarande svider. En människa kan lida av många sår man fått genom åren och de i hjärtat är nog ofta de värsta. Vi får gärna också se Jesus som vår tröstare. Den vi alltid kan vända oss till med våra sår. 

Symeon blir tröstad för han ser att världen inte är övergiven utan i Guds hand, han kan gå hem i frid för han har skådat frälsningen för alla folk. Ett ljus som lyser i mörkret för hedningarna (det var förresten det som var israels folks jobb, att vara ett ljus för andra folk så att de kunde lära känna Gud) och HÄRLIGHET för Israel. 

Där hade vi det! Jag sade ju att man inte riktigt trodde att Guds härlighet fanns i templet och man väntade på att den skulle återvända, men nu ser Symeon det hända. Gud bor hos människorna och finns mitt ibland dem, precis som det var med Gud i templet, det är en symbolisk innebörd av det vi hör. 

Symeons lovsång upprepas varje dag av mängder av människor runt vår jord för det är en del av kvällsbönen om man ber tideböner. Då får man vara lite som Symeon, påminna sig om att Gud är med oss i det som sker. Herre nu låter du mig gå hem i frid som du lovat, för mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse för hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel. Jag brukar också be den bönen själv när jag avslutar en gudstjänst jag fått leda. Det är bra för att påminna sig.

Symeon ser också att det kommer bli strider om detta barn, det kommer ställa saker på sin spets, hur tar vi emot honom? Tar vi emot honom som vår efterlängtade kung och låter honom vara vår herde? 

”Mångas innersta tankar ska komma i dagen”, att möta Jesus ,världens ljus,  är ett avslöjande. Jag tänker på när solen skiner hemma och så kan man se att fönstren inte är helt underbart rena just. Vi har kommit överens om att det är gamla fönster som inte riktigt går att få rent… När det blir just syns ju allt. Det kan vara smärtsamt och en del tycker det är så obehagligt att man drar sig undan men det ska man inte göra! Det är gott för oss att få bli belysta av den som är världens ljus för det är ett helande ljus. Det sägs om Jesus att ”han är full av nåd och sanning” och dessa måste alltid höra ihop. Jesus som ser sanningen om oss är också den som ser på oss med kärleksfull blick och också är tröstaren. 

Där finns också Hanna. Hanna har varit gift som ung men bor nu mer eller mindre heltid i templet och lever med bönerna där. Hon känner också igen barnet och gläder sig och berättar sedan för att sprida sin glädje till andra. Det är alltid något fantastiskt med gamla människor som håller helt nya människor i famnen. Det blir som en bro genom tiden. Det blir som ett ljus i famnen, ett hopp om framtiden och om att världen går vidare. Hann har också fått ögon som ser Guds härlighet så hon förstår det särskilda med barnet. Ljus vill gärna sprida sig. Jag har träffat på en och annan Hanna i mitt liv som präst eller i kyrkan. Så många kvinnor som bär upp gudstjänstlivet med sin trofasta närvaro och tjänst. Och som när man inte kan annat fortsätter att be och håller trons lågande brinnande i kyrkan. 

Vi har vänt och vridit på namnen nu en stund. Om den som är Israels tröst som också är vår tröst. Om Symeon som fick erfara att HAN HAR HÖRT. Framförallt önskar jag att ljuset får lysa för oss så att vi kan ana Guds härlighet, här och nu i det goda i livet och som en källa för hopp till att möta framtiden. Amen