Pilgrimsvägen

Jag hittade en pilgrimsdikt av Harry Blomberg, en av våra religiösa diktare från ungefär hundra år sedan.

Pilgrimsvägen

Jag vandrar längs en dunkel flod, en dunkel flod som går

från bestigna vita berg och fjärran kuster når.

Jag vandrar på en sällsam väg, en sällsam väg som bär

mot staden som jag drömmer om och vilken evig är.

Se konungar har skridit fram längs samma dunkla flod

och tiggarfötter samma damm ha purprat med sitt blod;

ynglingar ha förtröttats och de starke givit opp

på samma väg jag går idag med bävan och med hopp.

Jag kommer från ett mörkoland, där köld och och stormar bo,

och vandrar jag, så är det för att hjärtat vill ha ro.

Jag hörde som i sömn en sång om bergens vita glans

och staden, staden bortom dem, där köld och storm ej fanns.

Jag fick ej frid för sångens skull, och ingen får väl det,

som hört från harpor utav gull en helig hemlighet.

O, ingen kan bli bofast mer i någon jordisk ort

som skådat bergen i en dröm och anat stadens port.

Jag vet att vägen skall bli brant och luften tunn och kall;

ju högre väg dess tyngre steg och farligare fall.

Allt vad jag äger bär jag med, och bördan som jag bär:

en fattig pilgrims längtan till den stad som evig är.

Och når jag aldrig bergens snö och aldrig stadens port,

jag vet dock att jag lugnt skall dö och prisa livet stort,

ty den är ej begråtansvärd, som stupat vid sin stav,

blott den som hörde ropet men som aldrig gav sig av.