Jona som de båda förlorade sönerna

Igår predikade jag i Finnekumla kyrka och i Marbäcks kyrka och höll denna predikan. Jag tyckte jag gjort ett litet bibelfynd som jag gärna delade med församlingen och med dig. Hoppas det blir till glädje! Extra roligt var att tillsammans med en predikan om Jona spelade och sjöng Mikael Ryde väl valda bitar ur sin Jonamusikal.

Septuagesima 2022: Jona som de två förlorade sönerna

Jag fick kasta halva mitt utkast till dagens predikan för jag gjorde en häftig upptäckt i bibeln som jag vill berätta för er. 

Idag har vi lyssnat till boken om Jona i gamla testamentet. Jona är ju en ganska legendartad figur för det händer så märkliga saker i boken om honom men Jona nämns också på andra ställen i bibeln så på ett eller annat sätt har profeten Jona funnits, och efter vad som sägs bodde han inte långt ifrån Nasaret där Jesus växte upp. Och det var ju visserligen 700 år före Jesu tid men det verkar ju som att Jona var en av de bibliska gestalter som Jesus hade tänkt på mest, han talar en hel del om Jona och det kanske är rimligt om de var från samma trakt. Jesus läste också mycket i Jesaja och i psaltaren och i Daniels bok för han hänvisar ofta till dem. 

Jonaboken ser väldigt enkel och kanske larvig ut på ytan och den hamnar gärna i barnbiblarna men det är en väldigt sofistikerad och genomarbetad bok i sina få kapitel. Det vi fått höra idag är slutet som ofta blir bortklippt i barnbiblarna. Jag får tro att ni känner till resten av berättelsen, Jona har fått en kallelse att predika i Nineve men vill inte utan drar iväg så långt han kan åt andra hållet över havet. Han blir stoppad på vägen av en storm och blir kastad i havet till sin död men blir räddad av en stor fisk och ber till Gud i fiskens mage, på tredje dagen blir han uppspottad på land, och det här är ju något Jesus tar upp, på samma sätt ska han uppstå från de döda. Och så predikar han i Nineve. Han lyckas med något INGEN annan profet i bibeln lyckas med, hela staden lyssnar på honom och ångrar sin ondska. MEN nu efteråt är han alltså inte nöjd utan surar utanför.

Det var nämligen så från början att Jona inte ville att Nineve skulle få någon chans att omvända sig. Han vet ju at Gud är god och barmhärtig, han citerar bibelns mest citerade vers här. Gud är sen till vrede och rik på kärlek och i sitt hat mot de onda är det helt tvärtom med Jona.

Jag tror det kan vända saker uppochner för hur många kanske tänker sig Gud. Gud är godare och barmhärtigare än vi tror och det är snarare vi människor som vill varandra ont. Att Gud älskar mig tycker jag förstås är bra men vad säger jag när det betyder att Gud också älskar de jag inte alls tycker om? Blir jag som Jona då och vägrar förlåta dem som Gud redan förlåtit?

Om man ser på evangelietexten så är ju Jona Guds tjänare men nu vill han inte gå med på att det är Gud som bestämmer, han vill att Gud ska göra som Jona vill!

Nu till min upptäckt. I torsdags pratade vi med konfirmanderna om Jesus liknelser. Och då har man förstås med liknelsen om den förlorade sonen. Jag brukar tänka att det kanske är den viktigaste berättelsen för alla att känna till för där får vi kanske den viktigaste bilden för hurdan Gud är, att Gud är som pappan som älskar oss som sina barn och att inget vi gör kan ändra på det. Han lockar oss hem med sin heliga Ande och han springer oss till mötes när vi vänder hem igen. Har man inte hört den så är det nog svårt att förstå vad den kristna tron alls handlar om. En sak som slår en när man återberättar historien är förresten hur märkligt det är att fadern går med på det sonen ber om. Men sådan är också vår Gud. Vi är fria människor och Gud vill inte tvinga någon. Gud vill ha vår kärlek och vårt samarbete och sådant kan man ju inte tvinga fram, en förälder kan inte heller tvinga fram sådant i sina barn.

När vi nu har både tjuriga Jona och den förlorade sonen i tankarna samtidigt så kan man se likheterna. Hemmasonen som vägrar komma in är väl ändå väldigt lik Jona som sitter och är arg att Gud förlät Nineve? Och gräver man vidare finns det fler likheter. Jona liknar också den förlorade sonen som lämnar sin tjänst hos fadern och drar iväg för att bestämma själv vad han ska göra. Han vänder inte om när han sitter i misären bland grisarna men i eländet i fiskens mage. Och hela inramningen till liknelsen handlar faktiskt om detta att Jesus motståndare klagar över att han söker upp syndare och leder dem rätt. Så jag skulle i mitt eget huvud tänka att Jesus modellerat sin liknelse på Jonaberättelsen, och som vi ska se kanske till och med åhörarna märkte det. De kunde ju sin bibel bättre än du och jag.

För oss har ju liknelsen om den förlorade sonen kommit att handla om den ”förlorade” men när Jesus berättade den var det mycket riktat mot de där sura rättfärdiga hemmasönerna som inte tyckte de behövde omvända sig och använde sin fromhet för att framhäva sig själva.

Man kan också tänka att det är staden Nineve själv som spelar rollen av den förlorade sonen. Nineve som är långt borta från Guds vilja. Om Jesu åhörare hörde något av Jonahistorien bakom Jesu liknelse kanske de tänkte så? Den yngste sonen vänder ju till slut hem av sig själv men Nineve behöver ju någon som kommer till dem. Är det inte så då att de inte bara liknar hemmasonen utan också liknar sure Jona. Vad BORDE egentligen den äldste sonen gjort i Jesu liknelse? Svaret är nog att han borde gått ut och hämtat hem sin bror? Och när de ser att Jesus är den äldste sonen som han borde varit, som går ut och hämtar hem syndarna till sig ser de ont på det. För att avrunda detta så slutar faktiskt liknelsen och Jonaboken båda med en fråga. 

Gud frågar Jona om han verkligen har rätt att vara vred? Borde han inte glädja sig över omvändelsen? Och andemeningen i liknelsen är samma; ser du inte att din bror är tillbaka? Frågan blir hängande i luften och är de sista orden i berättelserna. Det är nog för att det blir upp till oss som lyssnar att svara på dem. Om Gud älskar och förlåter den som vänder hem, till och med söker upp de förlorade, vad ska då jag göra?

Så tänkte jag om Jona och om Jesu liknelse. Och om nu någon tänker att stämmer det här verkligen? Och spelar det i så fall någon roll? Så är svaret att ingen kan veta vad Jesus blev inspirerad av, det är bara gissningar och det gör nog inte så stor skillnad heller för innbörden i de båda berättelserna fanns ju där redan ändå men jag tänker det kan vara bra med sådana här tankeexperiment och lite fria fantasier i bibelläsningen. Plötsligt känns det som att man kommit nära Jesus tankar, en människa med favoritböcker och som levde med bibeln och hade en genial egen vision av vad det handlade om.

För att nu inte smita undan kommer några ord om evangeliet också. Tjänaren i liknelsen är tvärtom än Jona, han finner sig i att han är just tjänare och saboterar inte det hans mästare säger åt honom att göra. Jag tror det skulle bli mycket mer lättsmält bara vi inte fäster oss så mycket vid ordet ”odugliga” men det gör man ju gärna. Det står att vi ska säga till oss själva att vi är odugliga tjänare som bara gjort det vi är skyldiga att göra. Och det är nog TJÄNARE vi ska lägga tonvikten på. ”Vi är tjänare som bara gjort det vi är skyldiga att göra”. Vi får inte behandla Gud som att han är tjänare åt oss, och mest tänka på att manipulera Gud för att MIN VILJA SKE, lite en variant på Jona.

Många människor och säkert flera här inne säger rätt hemska saker till sig själva hela tiden. Liksom väser ”idiot” till sig själva när vi tycker vi sagt något dumt. Och det är inte någon bra vana. Många skulle nog aldrig säga så till någon bekant som råkar klanta sig lite, då är vi mer förstående. Bibeltexten säger alltså INTE till oss att vi ska racka ner på oss själva. Ibland kan det ske ett olyckligt äktenskap mellan kristen förkunnelse och dålig självkänsla för det är ju så att vi alla är syndare men vi är älskade syndare.  Ska man se något gott i detta ordet ”odugliga” så syftar det väl på att vi borde sträva efter att göra mer än minimum men strängt taget är det inga stordåd som herren begär i liknelsen. Det är olika hushållsuppgifter med mat och disk och så. Det är nog så för oss också att det är i det enkla och vardagliga vi ska göra tjänst år vår Herre. Det är trofastheten som är grejen.

Ordet tjänare är nog inte så lättsmält i våra jämlika tider. Jag vill se det som att det är en gåva för oss även detta att Gud vill ta oss i sin tjänst. Gud som är så stor vill att vi ska vara hans sändebud där vi är och göra gott mot varandra och bidra till det goda i världen. Det är ju enormt meningsfullt, att våra liv får tjäna ett större syfte, det är gott. 

Vi får inte behandla Gud som att han är tjänare åt oss, och mest tänka på att manipulera Gud för att MIN VILJA SKE, lite som Jona som inte ville gå med på att Guds vilja skulle ske.

Evangeliet idag är både att Gud gjort oss till sina, vill ta oss i bruk i sitt rike och använda oss för det goda. Och att han sedan har mycket tålamod med sina tjänare när de är som tjurskalliga barn. För han har gjort oss till sina barn.