Min predikan från igår i Marbäck och i Grönahög!
Här är predikan jag höll igår i Marbäck och i Grönahög. Om Elia och om kvinnan som smorde Jesus fötter. Tycker det kändes bra att hålla den så jag hoppas den också kan vara till glädje för dig.
2:a i fastan 2022, den kämpande tron
Elia och Elisha är det två största profetgestalterna i kungaböckerna. De är det närmaste superhjältar vi kommer i bibeln för de gör en mängd spektakulära under. Jag har alltid tyckt lite mer om Elia och det är nog på grund av det vi fått höra om i dagens läsning. Vi får höra om Elia många gånger då han åstadkommer stora ting men denna enda gång får vi stöta på honom i sin sårbarhet och svaghet. Han har just vunnit en stor seger över baalsprofeterna på Karmel men så flyr han som vi fått höra.
Bibelns författare nämner inte så mycket hur folk känner sig utan mer vad de gör och säger. Jag tänker ibland att jag förstår Elia en aning när jag gjort något stort och svårt. En jättestor konfirmationsgudstjänst eller så, som varit rolig och gått jättebra men så efteråt känner man sig trött och kanske lite ensam och ömtålig. En del moderna människor som drabbats av utmattning eller depression eller så tänker att de känner igen sig i Elia, de som orkade så mycket, nu orkar man inget alls. Elia drar sig långt bort från alla människor, ut ur landet där han kämpat så mycket och sätter sig och vill bara dö.
Då kommer det något väldigt fint. En ängel väcker honom med mat och dryck. En glödkaka. Mums. Och när han ätit får han sova. Och han får äta och sova igen och det kanske inte låter som så andligt av en ängel men jag skulle säga att det här är själavård när den är som bäst. Den som är utsliten behöver ju just det, någon som tar hand om en och kommer med mat och säger vänligt att ”nu måste du äta och vila så du får nya krafter”. Låt oss vara som ängeln när någon behöver oss. I vår omedelbara nutid tänker jag på kämpande och uttröttade människor i kriget och ber att de ska få en fläkt av Guds närvaro och kraft att orka fortsätta.
Elia orkar sedan fortsätta och det är en lång historia som följer men det visar sig i alla fall att han inte var så ensam som han kände sig. Gud sänder andra människor i hans väg som kan hjälpas åt med honom. Man kan tycka att det är stor skillnad på berättelsen om Elia och evangelietexten om kvinnan som smorde Jesus fötter. Och det är det förstås så man kan fundera på vad som förenar dem. Och kanske också hur de hör ihop med detta med att kämpa.
Då vill jag smita in med något de gamla ökenfäderna sa. De bodde i öknen i ensamhet och bad och kämpade med sig själva och att inte de dåliga tankarna skulle ta över. Kort sammanfattat så handlar detta med att kämpa som kristen inte alls om att vara stark på egen hand och klara sig själv. De säger att när man har svårigheter så består styrkan i kampen i att be om hjälp. Kanske så enkelt som att man säger Jesus namn och ”blandar in honom” i situationen. Detta med att tro vi ska klara allt själva är ju frestande för vår mer högmodiga sida men det är egentligen inte så det är tänkt. Vi är tänkta att leva våra liv med Gud.
Det både Elia och den namnlösa kvinnan gör fast på väldigt olika sätt är att komma till Gud med det de har inom sig (för Jesus är ju Gud som människa, det är ju vår tro). Elia ropar ut sin trötthet och sin nöd och möter Guds omsorg. Kvinnan kommer med sin tacksamma kärlek som gensvar på att hon mött omsorgen från Jesus.
Man kan störa sig lite på att kvinnan inte får ha med sitt namn, hon är ju ändå en huvudperson. Dessutom trycker man mycket på att hon är en syndare och det kan jag ju också nämna att syndare finns av många slag. Vi tänker gärna att det är fråga om något sexuellt här men hon kanske är gift med tulltjänstemannen eller så. Den vi däremot får namn på är fariséen Simon. Det är ovanligt med namn och ett sätt att tänka är att det skulle betyda att Simon är ett ögonvittne som är känd i den tidiga församlingen för att han senare kom att följa Jesus (nu plötsligt får vi ju veta vad han tänker inom sig!). Han kanske berättade hela livet sedan om den gången då Jesus spände blicken i honom och sa ”Simon, jag har något att säga dig!”.
Man kan tänka på skam när man hör om scenen hos Simon. Det var en pinsam scen tänker jag. Alla i rummet kanske skruvade på sig lite inför det opassande, kanske alla utom Jesus för han verkar ta det som händer med ro. (Jag vill tro att det är så med Jesus även för oss idag när vi vänder oss till honom. Det finns inget pinsamt. Ingen skam. Skam smälter bort där det finns kärlek, där man blir älskad oavsett.
Det finns mycket jag inte tar upp nu men jag tänker en viktig kärna ligger i det Simon tänker. Om han visste vad det är för en kvinna! En syndare!
Jag vet att skam är en mäktig kraft i allas liv på ett eller annat sätt. Vi har fått lära oss att gömma stora delar av hur vi är för att inte vara på fel sätt utan passa in. Det kan vara en skala mellan genans och riktigt nattsvart skam som gör att man inte har rätt att finnas och än mindre vara lycklig. Och många tänker nog som jag tror att kanske Simon och de andra tänker att skam är ett bra sätt att rätta till folk. Att få folk att skämmas, då borde de ju se till att ändra på sig. Tyvärr stämmer inte det för ju mer utdömda vi blir desto svårare är det att vända om, vi är ju liksom inmotade i ett försvarsläge och då är det svårt att erkänna sina fel. Men tvärtom, när någon möter oss utan att döma oss, kanske försöker lyssna och förstå istället, då bildas ett utrymme till att växa som människa. Vi vet ju inte vad Jesus och kvinnan talat om tidigare men uppenbarligen är hon lättad och befriad. Jesus talar om syndernas förlåtelse här och hon har nog verkligen mött förlåtelse hos honom men inte bara i ord som sägs, hon har blivit behandlad som en älskad medmänniska. Det har löst upp skammen i hennes liv, en islossning som gör att hon nu alldeles svämmar över.
Svaret på Simons tänkta fråga är att Jesus vet vad som finns inuti människan, han vet ju också vad Simon tänker. Saken är den att Simon tror att han minsann vet allt om sina medmänniskor men Jesus ser mer. Han ser en älskad människa, som också syndat, men en älskad människa. En av de förlorade han kommit för att välkomna i Guds rike. Vi är så snabba att tro vi vet hur det är men så länge vi ser med kärlekslösa ögon så har vi fel. Vare sig det gäller andra eller oss själva så är sanningen om oss att vi är Guds barn.
Simon får en rejäl tillrättavisning. Liknelsen betyder inte att han skulle ha mindre att behöva få förlåtelse för men hans brist på kärlek är en ledtråd om att han inte förstått sin egen synd. Det är också alltför lätt att tänka i vår nutid på en person som orsakar oerhörda mängder lidande för att han saknar självinsikt och medkänsla. Finns det någon väg tillbaka för en som inte förstår hur vilse han är?
Simon och de andra fariseerna var ofta väldigt kritiska till Jesus sätt att uppföra sig, inte minst detta att han umgicks med syndare och åt tillsammans med dem. Men om vi zoomar ut lite så ser vi ironin. Jesus äter med syndare, för annars skulle han få äta själv varje dag. Han äter med syndare just nu, Simon till exempel. Den kärlekslöse Simon. Även han är ett förlorat får. En Jesus försöker nå.
Om Jesus var en profet så skulle han veta. Simon har fel också på det sättet att Jesus är mer än en profet. Han förlåter människornas synder, han är frälsaren. Som löser ur skuld och skam och botar sår till kropp och själ.
Vare sig vi är trötta som Elia eller tyngda av skuld och skam eller för den delen inte ser vår synd men desto mer andras så är Gud får vi vända oss till Gud i befintligt skick och lita till att han verkar även i våra liv, hela tiden för att hämta hem oss från våra irrvägar och in i sitt rike. Vi ska inte kämpa själva, vi blir mycket starkare genom att vända oss be om hjälp från en som är mycket starkare.
Lämna ett svar