Vi som arrenderar Guds vingård

Här är predikan jag höll i förrgår i Gällstad och södra Säms kyrka på åsundengudstjänsten där. Hoppas det blir till glädje för dig!

Femte söndagen i fastan 2022 Försonaren

När Jesus berättar om vingården så tror nog alla i början att han ska citera en känd bild från deras bibel; en man planterade en vingård, högg ut ett presskar och satte upp ett vakttorn (antar att det är så man gör när man ska ha en vingård). Så började Jesaja en profetia från Gud. Och ägaren väntade sig att det skulle bli goda druvor men de blev dåliga. Det var en bild för hur israels folk skulle bära god frukt och vara ett gott och rättvist samhälle och följa sin Gud men istället blev det sur frukt i vingården.

Men Jesus berättar inte så, han överraskar med att använda den här kända liknelsen för att tala om något annat. Han säger att vingårdsägaren reste bort, långt bort, och arrendatorer fick sköta gården åt honom mot avkastning. Men de som skötte vingården gjorde det illa. De misshandlade eller till och med dödade tjänarna som kom för att hämta hem avkastningen. Och de som var ledare för folket och lyssnade på Jesus började nog redan koka av ilska inombords för om vingården var folket så var det ju de som var arrendatorerna. De där tjänarna som kommit var profeterna som Gud sänt för att se efter folket men som de vägrat lyssna på. Och Jesus säger att ägaren till slut skickade sin egen son, kanske inte ett helt smart beslut, och då tänkte de ”vi slår ihjäl honom så får vi arvet”. Hur kunde de tänka så? Kanske blir det rimligt om de tänker att om nu sonen kommer betyder det att ägaren är död och det inte finns någon annan arvinge.

Allt det här känns kanske inte helt aktuellt för oss idag men vänta lite nu här. Kanske gör det det? Bibeln börjar med att säga att vi alla är en slags arbetare i vingården. Gud sätter Adam och Eva till att ta hand om den här världen, namnge djuren, glädja sig åt det vackra och bruka jorden, kanske inte jobba på avkastning till Gud men ändå höja den första frukten av skörden mot Gud och tacka för att allt i grunden kommer från Gud. Så att de kommer ihåg att deras liv beror av Guds gåvor. Som förvaltare på jorden men inte som härskare.

Sen går det illa med det och riktigt hur illa ser vi nu i våra dagar. Människan som fick bruka jorden, missbrukar förtroendet och förbrukar istället på ett helt ohållbart sätt. Man kan inte använda det vi fått ansvar för hur som helst, det skulle ju användas i linje med Guds vilja. Man kan inte använda resurserna det för att anfalla sin granne eller förstöra klimatet för vinstintresse. Det har vi inte mandat till. Vi kanske gärna tänker som i liknelsen att ägaren, Gud, är död och då gör vi vad vi vill med det här. Vi behöver inte stå ansvariga för någon. Det blir förstås väldigt tydligt hos verkligt mäktiga människor som påverkar miljoner med sina val men det är också ett sätt att tänka och se på vår plats i världen som har påverkat oss allihop.

Gud sände sin son för att vi skulle lyssna på honom och vända om till Guds vägar. När Jesus berättar liknelsen har han ridit in i Jerusalem på åsnan, han förutspår här faktiskt sin död. Han säger indirekt att ”jag är Guds son men ni kommer döda mig”.  Och sen fortsätter han med vad som enligt vanlig logik borde hända sen: vingårdens ägare straffar arrendatorerna.

Det finns ett till sätt som den här texten är lite svår att tala om och det är för att den använts på ett antisemitiskt sätt genom tiderna. Att judarna inte tog emot Jesus och därför blev de förkastade som Guds folk och hade en dom över sig. Det är viktigt att säga att Gud inte överger sitt folk utan håller sina löften oavsett vad människor gör och att det är bättre för oss att se på bjälkarna i våra egna ögon istället för att hitta fel hos andra. Bättre att tänka att vi alla är de där arrendatorerna som inte vill att Jesus ska komma och ifrågasätta vårt sätt att leva.

Jesus förutser sin död men faktiskt säger han något mer. Stenen som husbyggarna ratade, den ni inte vill bygga era liv med, har i alla fall blivit en hörnsten. En grundsten för det nya som Gud bygger fast ni kämpar emot. Jesus kommer bli dödad men det kommer inte vara slutet. Det är ett citat ut psaltaren och fortsätter:

Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Detta är Herrens eget verk, det står för våra ögon som ett under. Detta är dagen då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada. Herre hjälp oss! Herre ge framgång! Välsignad är den som kommer i Herrens namn.

Det är förresten samma psalm som de sjunger när Jesus rider in i Jerusalem på åsnan. Herre hjälp oss blir… Hosianna! Mitt i motståndet finns det också det i oss som längtar efter något annat, att Gud ska förvandla den här världen som blivit så hemsk då vi haft hand om den.

Så om nu vårt sätt att härska över jorden och missbruka och förbruka den kommit till vägs ände och det inte verkar gå att ändra på så har vi här en oväntad händelse, det går inte att hålla Gud död.

Vår överskrift idag är försonaren. Jesus är den som försonar och räddar. Jag tycker mer om att tala om det Jesus gör som försoning än att det ”bara” handlar om syndernas förlåtelse för det här är mycket mer än så. På engelska heter försoning ”atonement” eller ”at-one-ment”, att göra något till ett igen, att göra fiender sams, att laga det trasiga och splittrade, att hela sår. Jesus gör allt detta.

Det finns många sätt att förklara mysteriet med vad Jesus egentligen gör på korset, jag tycker ofta det är lite som att försöka ta tag i vatten för det är också ett mysterium och det sista ordet blir liksom aldrig sagt. En sak är säker: Jesus gör saker i vårt ställe, det vi inte själva kan.

Idag har vi hört om Abraham som får höra att han ska offra Isak. Rent berättarmässigt är det ju ett mästerverk, de går där mot Moria och vi väntar på hur långt Gud ska låta det här gå. Och Isak får själv bära veden och det är verkligen väldigt hemskt alltihop. Berättelsen om Abraham är en berättelse som är väldigt dragen till sin spets om att lita på Gud och lyda Gud. Men i slutändan stoppar Guds ängel Abraham. Abraham har sagt, utan att veta själv hur rätt han har, att ”Gud ska själv utse offret” och så blir det en bagge istället. För kristna har man ofta tänkt på Jesus, Guds lamm som offrar sig för oss. Vill man kan man också tänka att Jesus är som Isak, han bär själv sitt trä, inte ved men ett kors. Han är ”den ende sonen, den älskade”. Framförallt ger de platsen ett namn ”berget där Herren blir sedd”. Den platsen har senare identifierats med Sions berg i Jerusalem. Det är där, på korset som Herren kommer att bli sedd och vi verkligen får förstå vem Gud är. Som ger sig själv som försoning.

Och vi får lägga märke till att det inte blir som i Jesus liknelse, han berättar utifrån hur en människa hade gjort men Gud är inte sådan. Det blir inte omedelbar hämnd från vingårdsägaren utan Jesus uppstår från de döda. Det finns hopp för dåliga arrendatorer också. Jesus visar att från Guds sida är det öppet för försoning, han tar bort allt som står i vägen, han tar initiativet, han visar sig också starkare än ondskans makter då han uppstår. Vi står fria på nytt att tillhöra honom, till och med om vi förut var hans fiender. Och han är förebilden för ett annat sätt att leva.

Försoningen är att vi får ha ett rätt förhållande till Gud. Han gör helt det som är trasigt. Jag känner mig ofta väldigt modfälld över hur illa det går med människans förvaltande av världen vi bor i men jag drömmer om att vi ska sköta den på ett nytt sätt, som människor som ansvarar inför vingårdens ägare. Och när det verkar omöjligt kan det inte vara mer omöjligt än att en som var död lever igen, är det möjligt är ingenting omöjligt för Gud.