När Polykarpos blev martyr för sin tro

Polykarpos martyrium

Vi har hunnit titta på många skrifter ur ”de apostoliska fäderna” nu men idag ska vi titta på en helt annan genre av text. Vi har läst om Ignatios och hans brev från resan mot sin död som martyr och vi har läst ett brev från Polykarpos men nu ska vi se på skildringen av Polykarpos död som martyr för sin kristna tro.

Martyrieskildringar blev med tiden en hel genre med många legendartade inslag och där mycket var likt från berättelse till berättelse. I denna skrift som är den tidigaste i sitt slag är beskrivningen sansad. Det är visserligen en otroligt dramatisk skildring och Polykarpos uppförande är väldigt tappert men det har känslan av ögonvittnesskildring över sig.

De kristna martyrerna

Det skildras först att många fått lida för sin tro och till exempel blivit piskade, utsträckta på vassa snäckskal eller utlämnade till vilddjuren.

”Några av dem visade ett sånt mod att de varken klagade eller suckade. De visade oss alla att då de plågades var Kristi ädla martyrer borta från kroppen, eller snarare: Herren stod intill dem och talade till dem.”

Det sägs att det tidigare varit elva som blivit martyrier i Smyrna, om man räknar dem från Filadelfia. Polykarpos blir den tolfte.

Polykarpos är biskop och väljer att inte fly då förföljelser börjar i staden. Under bön såg han en syn där hans kudde brann och han tolkade detta som att han skulle bli levande bränd. Författaren till skriften lyfter fram det ironiska i att polismästaren heter Herodes och när de kommer för att ta Polykarpos ber han bara att få be innan de går och han ber i två timmar.

Vägrar ge efter

Herodes är inte så förtjust i att döda den gamle fromme mannen och försöker övertyga honom om att det går bra att bara säga ”Kejsaren är Herre” så ska han få bli fri. Den första kristna trosbekännelsen är ju ”Jesus är Herre” och det var just detta med att be till eller offra till kejsaren som de kristna inte kunde gå med på. Polykarpos vägrar. De styrande vill att han ska säga ”bort med de gudlösa” (det vill säga de kristna, de vägrade ju erkänna roms gudar) men Polykarpos svarar med att peka på de styrande och sucka mot himlen ett ”bort med de gudlösa” som syftar på hans förföljare.

Så säger Polykarpos:

I åttiosex år har jag tjänat honom och han har aldrig gjort mig orätt. Hur ska jag kunna smäda min konung som har frälst mig?

Han säger också rakt ut att han är kristen. Folket, här nämns tyvärr hedningar och judar tillsammans på ett inte så smickrande sätt, är arga men Polykarpos är lugn. Lejonen finn inte tillgängliga så det blir sagt att det får bli elden för Polykarpos. I en lång vacker bön tackar han för att han får ”dricka din smordes bägare” och följa Jesus väg in i döden. Elden vill först på något konstigt sätt inte verka utan det såg mer ut som att han blev bakad som ett bröd i elden och det spred sig en väldoft, men sedan blev han stucken till döds.

Polykarpos kropp

Det följer en intressant detalj som kan säga något om hur samtida såg med undran på vad de kristna egentligen trodde på. Herodes vill inte lämna ut kroppen till de troende för han är rädd att de ska börja tillbe den liksom de bett till sin korsfäste kung. Det mynnar ut i ett klargörande från författaren:

”Honom som är Guds son tillber vi, men martyrerna älskar vi som Herrens lärjungar och efterföljare så som de är värda genom sin oöverträffade hängivenhet för sin konung och lärare”

De troende får till slut samla ihop benen och spara dem på ett fint ställe för att sedan kunna samlas vid dem och fira på årsdagen av martyriet.

Skriften avslutas med att hänvisa till att Irenaeus är källa till berättelsen (en viktig teolog och kyrkofader) och med en liten hälsning från var och en av de första författare som skrivit av och traderat skriften vidare den första tiden. En datering för tankarna till hur man i evangelierna daterar exempelvis Jesusfödelse men här tycker jag det har fin twist på sig:

”Han greps av Herodes när Philippos av Tralles var överstepräst och Statius Quadratus var prokonsul. Men Jesus Kristus är konung i evighet. Honom tillhör härligheten, ära, majestät, en evig tron från släkte till släkte. Amen.”