Om kyrkans ledares största brott genom historien.
Som för många andra har det tagit hårt på mig att ortodoxa kyrkan i Ryssland i så stor utsträckning backat upp kriget i Ukraina.
Det är inga nyheter att det genom tiderna funnits mycket att klandra kyrkliga ledare för och jag tänker att det som nu händer sätter fingret på vad det egentligen är som är det vanligaste problemet.
När man talar om ”kyrkans brott” eller liknande så brukar ofta sådant som korstågen eller förföljelser mot oliktänkande dyka upp och det är förstås väldigt klandervärda saker. Jag tror ändå att historien igenom är det sällan kyrkorna som sådana som begått de värsta brotten. Det har i regel varit någon världslig härskare som hållit i svärdet och farit hårt fram. Och kyrkan? Har väldigt många gånger gjort som patriark Kirill.
Man har helt enkelt backat upp sin härskare, eller hållit tyst om kriget i stort och ägnat sig åt att be för sitt lands soldater. Många gånger har man också haft teologiska skäl till det då man av olika skäl velat hålla isär de andliga och de världsliga frågorna.
Ser man i den unga kyrkans perspektiv i Bibeln så borde en kyrklig ledare förmana församlingsbor att verka utifrån de kristna dygderna, om det så är kungen själv.
I kyrkans värld finns begreppet ”underlåtenhetssynder” som är när man begår en synd genom att INTE göra det man borde ha gjort. Jag tror att när det kommer till krig i världen eller storpolitiken i allmänhet ligger nog mycket av de kristna kyrkornas skulder där.
Det har sagts att om man kunde uppnå en så enkel sak som att kristna inte dödar varandra så skulle världen vara en bra bit på väg mot fred.
Det här är ju inga nya eller revolutionerande insikter men sådant jag går och tänker på. Det känns på många sätt som att kriget i Ukraina är ett ”omöjligt krig” som mer hör hemma i gamla tider då vårt eget land var i krig: en krigssugen härskare som vill ha ett krig och så får alla andra lida för det.
Lämna ett svar