Även en kyrka som inte finns längre har sitt värde

En kyrka byggd av många

För ett tag sedan fick jag vara med och ha en avslutande gudstjänst i Åsundsholms kapell. Kapellet hade varit bruk i ungefär 50 år och fått vara till glädje inte minst på många konfirmandläger. Det var en fin gudstjänst och vi fick också höra den fina historien om hur olika grupper av ungdomar hade byggt sektioner av väggarna och på varsitt håll och sedan fått dem fraktade och ihopmonterade på plats. En fin bild av att kyrkan består av många levande stenar som bidrar med sitt.

Det var vemodigt men tacksamheten dominerade. Det var liksom bara att konstatera att allt i våra liv är i ständig förändring. Nu är inte Åsundsholm en kyrklig lägergård längre och det är trots allt bättre att utgå från verkligheten som den är. Allt det goda som skett där försvinner inte, det har ju redan skett!

En ungdomsgrupp som inte levde för evigt

Jag tänkte då också på ett samtal jag hade med min företrädare Mikael en gång. Han pratade om den ungdomsgrupp jag var med i i Marbäck på gymnasietiden. För en kort tid på några år var det en väldigt stor och livaktig ungdomsgrupp och den betydde också mycket för mig och min kristna väg i livet. Men sedan är det ju som det är att ungdomar växer upp och flyttar. Det var en grupp som fanns en tid och sedan förändrades det.

Jag tänker att det är en svår konst att vara tacksam över det goda och samtidigt acceptera livet ständiga förändring. Det gäller både i kyrkans värld som i samhället eller för den delen i vars och ens eget liv. Jag märker att det finns mycket sorg som har att göra med sådant här.

Att få både sörja och tro på framtiden

Sorg över att församlingen är mindre än när man var yngre, sorg över att man inte riktigt känner igen sin i samhället, sorg över att det blev som det blev med ens drömmar i livet. Sorg är ju helt uppenbart inte något vi är särskilt bra på i vår tid. Det är en jobbig känsla och man kanske helst skjuter den ifrån sig men jag tror att allt hänger ihop. Att få erkänna förlusten, att kunna se med tacksamhet på det man fått vara del av och att kunna leva med klar blick i nuet.

Vad tänker du om det här med att saker förändras? Hur svårt är det att acceptera? Skriv gärna dina tankar i kommentarerna!