En präst läser ”I mina händer” om att vara med vid livets slut

En bok om att vårda döende

Jag hörde författaren till denna bok i podden ”ingen hinner fram” och var tvungen att läsa den. Som präst träffar man på ett sätt på döden ganska mycket i och med att man träffar sörjande och genomför begravningar men det är ändå alltid på ett ganska distanserat sätt. I Petras bok är det betydligt med handfast. Hon skildrar hur det är att arbeta med döende människor och deras anhöriga på palliativ avdelning.

Jag har pratat en hel del genom åren med anhöriga om hur det var att vara med när själva döden skedde men det blir förstås i regel väldigt kortfattat. Jag har förstått att många dör fridfullt, andra dör i en svår kamp, att det är olika både kroppsligt och psykiskt hur man hanterar hur döden nalkas. Framförallt har jag lärt mig att i efterhand är många glada att de fått vara med när en älskad dog och följas åt den sista biten.

En konst och ett liv

Petras sätt att skildra gör det väldigt levande. Hon beskriver intensiv känsla av gemenskap hon får dela med människor hon har i sin vård en kort tid. Om händernas kunskap och timing i hur man bäst vårdar en människa samtidigt som hon eller han får behålla så mycket självbestämmande som möjligt. Om hur det kan vara en del av vardagen att vara nära döden och hur det samtidigt är intensivt och mycket att smälta. Hur det är ett arbete som är så tungt men också så vackert och djupt meningsfullt.

Vi får också ta del av hennes egen livshistoria som en som för tidigt förlorade sin mor i en förlossning och senare kom att arbeta som barnmorska själv. Till slut blev hon som brukat ta nya liv i sina händer en som tröstande håller de döende och hjälper dem den sista biten av vägen.

Jag vet inte om det är en medveten tanke med bokens titel (jag tror inte det, författaren antyder att hon inte är traditionellt troende) men för en präst låter det förstås som några av Jesus ord inför döden på korset (som i sin tur kommer från psaltaren): ”I dina händer lämnar jag nu min Ande”. Att ta steget över livets kant är ett steg ut i det okända och vi behöver få bli burna då tänker jag. Av människor och ytterst sett av Guds omsorg.

Döden angår oss

Döden angår ju oss allihop och jag tänker att boken varit värdefull för mig i att lägga ännu en pusselbit i att lära känna döden lite mer. Om man som jag sällan (aldrig faktiskt) har varit med vid en dödsbädd så känns den mer tröstande än skrämmande.

Vad har du som läser för erfarenheter av döendet och avsked vid en sjuksäng? Har det skrämt eller tröstat? Skriv gärna en rad, eller om det känns bättre, maila till tomas.jarvid@svenskakyrkan.se