Jag har sett på Ricky Gervais och har tankar om hur viktigt det övernaturliga är för en kristen
Ricky Gervais ”Supernature”
Jag såg på Ricky Gervais senaste standupspecial ”Supernature” och många har säkert reagerat på olika provocerande saker med den. Själv tänkte jag mest på det han sade om titeln han hade valt ”Supernature”.
Gervais är tydlig ateist och titeln är på ett sätt ironisk (supernatural är ju ”övernaturlig” på engelska”). Han uttrycker det som att han verkligen tycker att naturen är ”super”, han säger till och med att ”Nature is Super enough” (naturen är fantastisk nog i sig själv), det behövs liksom inget övernaturligt för att livet ska vara häftigt. Vi finns inte, sen finns vi en kort tid och sedan är vi borta. Det är ju enastående märkligt som det är, och en stor gåva att vi alls får leva ett liv här i världen.
Och så kan man förstås väldigt lätt hitta saker att häckla med religiösa människor. Det sker ju så mycket dumt i religionens namn att det närmast är öppet mål.
Inte så olik ateisten
Själv tänker jag att vi nog är väldigt många troende som skulle uttrycka sig precis lika engagerat som Gervais om hur fantastisk naturen är. Jag känner verkligen inte att man skulle göra Gud större genom att nedvärdera den vanliga naturliga världen. Det där har jag säkert skrivit om genom åren som ett dualistiskt drag i den kristna traditionen som vi på goda grunder kan lägga av med. Kristen tro är ju tr på Skaparen som skapade världen och såg att det var gott.
Jag har funderat en del på hur viktigt de övernaturliga sidorna av tillvaron är för mig och tror framförallt att frågan är felställd. Det går liksom inte att sätta den skapade världen och Gud emot varandra utan att det blir väldigt konstigt.
När det var lite nytt med förbundet Humanisterna för ett antal år sedan så debatterades det en hel del mellan kristna och ateister i vårt land och jag förstod att ateister kanske ibland var besvikna på kristna av min sort. Det var roligare med kristna med väldigt extrema synsätt på världen som man verkligen kunde stå i kontrast med.
Hälsning till ateisten
Jag kan ju avsluta med två hälsningar. En till ateisten.
Du och jag är inte så olika. Att vara kristen är kanske närmare dig än du tror. Kristna finns av alla sorter och det skulle säkert vara fullt möjligt för dig att vara kristen utan att behöva sluta vara dig själv i någon viktig bemärkelse. Jag irriterar mig förmodligen på samma sätt över samma dumheter kristna säger och gör som du skulle göra. Jag kan utan problem känna igen mig i dig, kan du känna igen dig i det som är fint hos oss?
Hälsning till kristna syskon
Och till mina kristna syskon:
Det är ofta svårt att vara kristen i vårt land i vår tid för att etiketten passar så illa mot innehållet. Man kan känna att människor antar en massa saker om en som man inte vill associeras med. Vi får komma ihåg att just där du och jag står får vi lov att vara Kristi kropp på jorden, vi får vara på vårt sätt och handla så klokt vi kan. Verklighetens kristna kyrka består ju inte av karikatyrfigurer vi stöter på i media utan av miljoner och miljoner människor som efter bästa förmåga följer Kristus. När jag tänker på det väcks alltid hoppet om kyrkan.
Lämna ett svar