Att göra som en barn som går vilse i skogen

Här är predikan jag höll i söndags. Jag tycker mest om det där med att göra som ett barn som gått vilse och så den märkliga formuleringen om att vara skapad av Kristus. Hoppas det finns något för dig i det som följer.

Predikan tredje efter tref 2022, Ulricehamns kyrka, förlorad och återfunnen

En Gud som letar

Jag har letat efter en hel del saker i mina dagar. Och för mig är det kanske lite så att liknelsen om det förlorade myntet inte känns lika spännande som den om det förlorade fåret (som kommer precis före) och den förlorade sonen (som kommer precis efter) men den är helt klart den jag känner igen mig i mest.

Att leta efter saker är ju väldigt vardagligt, men påfrestande. Ofta är det bråttom någonstans eller så och man vill hitta sina nycklar eller sin frus glasögon eller så bara så man kommer iväg och man tröttnar på att leta men man har liksom inget annat val än att fortsätta. Det finns ett gammalt skämt om att ”varför finns alltid det man letar efter på det sista stället man tittar på?” men ibland känns det knappt som att det finns ens där. Man får fortsätta och fortsätta.

Kvinnan i liknelsen, vi kan ju notera att här liknas Gud vid en kvinna i ett ganska fattigt hem, hon letar för att det är en stor del av deras lilla ekonomi som gått förlorad och de klarar sig inte utan den. Jag brukar ofta leta efter olika gosedjur som barnen tappat bort och det är på sitt sätt också verkligen på liv eller död. Är något viktigt borta så är det källa till stor sorg, så man letar ju på. De klarar sig inte utan den. Det säger också något om Gud och oss.

Vi har alla kommit bort

Vi har sjungit ”oändlig nåd” som är skriven av en stor syndare får man säga. John Newton som skeppat slavar på havet och levt på deras olycka men när han mötte Gud så var det Guds godhet mot honom som förändrade honom. Verkligen en förlorad person som blev funnen av Gud som kanske sökt honom mycket länge. Hur det är med oss var och en, det är ju olika. Ingen av oss är kanske helt som John Newton men på ett eller annat sätt har vi behövt eller behöver varje dag, bli hittade av den som söker det förlorade. Vi kanske kommit bort av att något lockat oss eller skrämt oss eller som i vår tid, distraherat oss. Vi kanske inte själva märkt att vi är förlorade förrän det plötsligt blir tydligt att vi inte klarar oss själva som vi trott. Ni får fundera vidare på det där medan jag talar, på vilket sätt har jag varit förlorad? Hur har jag varit med om att Gud hämtat mig hem?

Detta med att leta efter det som är borta är ett jättestort tema i bibeln. Det börjar redan med att Gud söker efter Adam och Eva sedan de ätit av frukten, ”Adam var är du” frågar Gud. Och det är fortfarande på många sätt Guds fråga till oss. Undviker du mig, Tomas? Varför litar du inte på att livet blir bättre när vi lever det tillsammans? Gud sänder sedan framåt i bibeln hela tiden sändebud för att föra de förlorade hem. Det ska på något sätt till att Gud tar initiativet till det för vi är lite som Adam och litar inte helt på att Gud verkligen vill vårt väl, vi gömmer oss snarare många gånger. Sen är det ju så att har man kommit vilse så hittar man ju inte tillbaka själv, annars vore man ju inte vilse.

Som ett barn som gått vilse i skogen

Jag har tänkt på vad man lär barn som kommer vilse. Vad ska man göra då?

Stanna där man är, göra sig synlig och kanske höras, vända tröjan ut och in. Bygga en koja. Vänta på att bli hittad. Inte springa omkring och komma ännu längre bort, kanske skada sig när det blir mörkt utan vänta.

Ibland är det nog en bra sak för oss när vi är vilsna i livet. När vi är förlorade kan vi också stanna upp. Göra oss synliga (det kanske innebär att låta någon få veta hur man faktiskt har det), vända sig till en medmänniska och vända sig till Gud med vilket slags dåligt formulerad bön som helst, det viktiga är att vi vänder oss till Gud. Och vänta på att bli funna. Det kan många gånger vara en bra strategi för vuxna barn också för när vi är förlorade är vi alla små.

När man stöter på människor i nöd, och när man själv är en människa i nöd så är det ont om snabba lösningar. Det finns så mycket som man brukar säga om att tänka positivt och skärpa sig och så men om man kunde lyfta sig i håret och tänka gladare tankar på egen hand så skulle man väl redan göra det? Vi säger säkert mycket av sådant för att vi alla är ganska rädda att vi egentligen kan vara rätt hjälplösa. Är man sjuk eller ensam eller fast i negativa och destruktiva mönster så verkar läget ofta helt hopplöst.

Att be om ett mirakel

Är nöden sådan för en själv eller andra så brukar jag tänka att nu återstår egentligen att be om ett mirakel. Gud, jag ser inte någon lösning på den här situationen, jag ber att du gör något! Jag har ju fått höra att du är en Gud som söker upp de förlorade och vill vara en herde för oss. Som söker tills du hittar varje mynt och firar med en stor fest när du kan föra det förlorade hem. Nu får du ordna det här! Det är bland mina ärligaste böner tror jag. Det är väl för att de är kommer ur desperation.

Det låter stort att be om mirakel men mirakel händer. Kanske att en del inte skulle tycka att de riktigt räknas för att det inte ser så mäktigt ut men är det inte ett mirakel ändå om det sker någon liten förändring i hjärtat så att den som lider får se saken i ett annat ljus, om ångesten får gå ner en aning, om ekonomin löser sig en vecka till. En strimma av nåd in i situationen som gör att man härdar ut en dag till. En aning av att inte stå ensam.

Gud som kan göra något av inget

I vår gammaltestamentliga text påminde Jesaja folket i exilen om deras ursprung som en tröst i nöden. Han påminner om att de är ättlingar till Abraham och Sara. Och det låter ju kanske först som att de ska minnas sina stolta anor och sträcka på sig men det är snarare tvärtom! Kom ihåg att ni kommer från Abraham och Sara. De var just ingenting i sig själva. Ett gammalt par utan barn och främlingar i ett nytt land. Men de behövde inte vara något i sig själva eftersom de inte var själva. Om Gud kunde välsigna dem så att de blev ett helt folk, då kan Gud verkligen göra saker av i stort sett ingenting! Och nu när ni är i främmande land i Babylon så är det inte omöjligt för Gud att välsigna er också så att ni får en framtid.

Brevtexten vi hörde slutar också på ett lite oväntat sätt. Vet inte om någon hajade till på sista raden där? Man hänger ofta inte med hela vägen. Paulus säger flera gånger att Gud frälst oss av nåd, att Gud är en räddare och upphittare av det förlorade, och så skriver han:

Vi är hans verk, SKAPADE AV JESUS KRISTUS till att kunna göra de gärningar som är hans verk.

Skapade av Jesus Kristus? Så brukar vi inte säga? Vi brukar tala om Gud ska skapade allt i begynnelsen? Paulus tar i stora ord och liknar frälsningen med skapelsen, Gud skapade en gång ur intet, och nu gör han det igen då han tar det som blivit helt dött och förlorat och ger det liv på nytt genom det Jesus gjort. Han sätter oss tillbaka på vägen, när vi är med honom är vi hemma igen även om det stormar runtomkring.

En förlorad värld

Strängt taget lever vi i en förlorad värld, en som kommit bort från Gud. Våra liv är bitar av denna stora tragedi. Samtidigt ligger det i tron på Gud att inget någonsin behöver vara helt förlorat. Vi tror att det ska komma en dag då Gud lyckats hitta en massa mynt vi trodde var borta för alltid. Då vi står i nya himlar och en ny jord som Jesus Kristus gjort möjlig för oss. Då Gud torkar alla tårar från våra ögon.

Det får vi tänka på nästa gång vi letar efter nycklarna.