Jakten på kyrkans verkliga skatter

Larsdagen -inga mer blåbär!

Häromdagen var det Larsdagen. 10 augusti. Jag fick höra från min far att då är det dags att sluta plocka blåbär enligt bondepraktikan. Det fanns också många saker kopplade till skörd och annat som gällde för Larsdagen. Men för vår del är det mest tänkvärt att tänka lite på Lars nu när det handlar om förvaltarskap.

Det är en helgondag förstås, Laurentius heter helgonet egentligen och han var ärkediakon i Rom på 200-talet. Det var en tid då man äntligen fått en kejsare som var vänligt sinnad mot kyrkan men det varade inte så länge utan denne mördades av den ökände Decius som tog över makten. Decius är sedan berömd för att ha förföljt de kristna. 

Laurentius och co. Hade fått del av stora skatter och dem ville Decius komma över så han såg till att gripa Laurentius för att se till att klämma fram var de fanns.

En fångvaktare Hippolytes i fängelset sa åt honom att ta fram dem och då sa Laurentius rätt coolt att om Hippolytes bara gick över till den kristna tron skulle han visa honom alla kyrkans skatter och dessutom kunde han lova honom evigt liv. Så så fick det bli, men Hippolytes förstod ju när han blev kristen att kyrkans stora skatter var helt andra saker. Evangeliet om frälsningen framför allt. 

Laurentius hämtar kyrkans skatter

Decius lovade ändå Laurentius att han fick tre dagar för att hämta pengarna och det var ju rimligt. På tredje dagen möttes de på någon offentlig plats och Decius krävde på nytt skatterna. Då visade Laurentius vad han samlat ihop på de tre dagarna. Det var varje trashank och lytt och lam och allt som han kunnat få tag i.

Grejen var den att Laurentius redan hade delat ut alla pengarna till de fattiga och nu sa han till Decius att dessa är kyrkans verkliga skatter. Och det är en fantastisk skatt för den bara växer och växer hela tiden då kyrkan blir större.

Decius blev ju inte så nöjd med svaret så resten av berättelsen om Laurentius handlar om hans martyrdöd under tortyr den 10 augusti. Det är en bra historia förstås och det är en vi får fortsätta att fundera på kring vad det är att förvalta egentligen.

Att vara smart men ändå förstöra allt

Det finns ju rationella synsätt på det särskilt i våra tider då allt ska vara så effektivt som möjligt men frågan är om inte våra supersmarta sätt att förvalta den här världen hänger ihop med hur illa vi människor förstör den just nu. Man är bra på att räkna pengar men man missar samtidigt väldigt mycket av det som är verkligt värdefullt. Som präst ska man ju ”förvalta sakramenten” och att förvalta betyder i det fallet att se till att så många som möjligt får ta del av det goda Gud ger i dop och nattvard, så Gud har andra sätt att se på vad som är vist än vad vi ofta har. 

Ända sedan Edens lustgård och Adam och Eva är människan satt att råda över skapelsen. Varje människa fick vara som en liten drottning eller kung och ta hand om allt å Guds vägnar. I andra kulturer var det inte så självklart så, där kanske det bara var kungen som räknades som Guds representant, men i bibeln är det varje människa. 

Varje människa skapad till Guds avbild. Värdefull och viktig för Gud. Sedan får man erkänna att man sällan lyckats leva efter det här höga sättet att se på människan genom tiderna tyvärr. Ska man vara Guds representant så måste man ju på något sätt också liksom stå för Guds politik för den här världen. 

Fadder till skapelsen

Jag har försökt genom åren att beskriva det där förvaltarskapet som människan har fått. Ansvaret för varandra och för skapelsen, i en del biblar står det att människan ska härska och det låter ju helt fel. Råda kan väl funka ganska bra. Förvalta är ju bra men det fattas liksom alltid något.

För vårt uppdrag är att vara Guds medarbetare och då måste det finnas med något som uttrycker Guds ömhet för allt skapat och allt liv på jorden. Särskilt för allt som är sårbart och hotat. 

Men så kom jag på vad man kan säga. Vi har en motsvarande sak i vårt kristna begrepp ”Fadder”. Gud satte oss att vara faddrar över denna skapelse. Det hörs på ordet att det är ett väldigt fint uppdrag, ett hedersuppdrag. Som består i engagemang och omtanke och ska avspegla Guds egen relation till den man är fadder åt. 

Vi är på ett sätt på samma nivå som resten av skapelsen inför Gud, men som människor har vi så mycket kunskap och makt och annat som vi måste använda för att också ta hand om våra syskon, vare sig det är människor eller annat i vår värld. Ni får fundera vidare på om det är ett bra sätt att benämna det. 

Inte ge upp

Det börjar bli svårare och svårare att tala om detta fadderskap i takt med att det verkar gå så illa så snabbt med vår värld nu när klimatkrisen redan börjar bli verklighet. Ofta misströstar jag men det är ändå det mest meningsfulla man kan göra att själv försöka göra sitt liv så hållbart det går både mot skapelsen och i den mellanmänskliga verkligheten. Att ge upp rimmar illa med det kristna hoppet.

Makt och ansvar

Nu har vi en hel del konkreta råd i dagens texter. Kanske inte om naturvård för den enskilde medborgaren på Jesus tid kunde nog inte föreställa sig att en människa skulle kunna påverka sin miljö så mycket som vi ser idag. Men det finns lärdomar att dra för alla slags situationer.

Evangelietexten är kärv får man säga, den verkar rikta sig mer till ledare och kanske särskilt till lärjungarna som inte skulle tappa greppet när Jesus sen blev gripen och dödad utan fortsätta ta hand om varandra och vänta på Jesu uppståndelse.

För vår del kanske det mest säger att makt över andra och ansvar alltid hör ihop. De omgivande texterna handlar mycket om att inte fästa sig för mycket vid pengar så det finns hintar här om att makt också innebär stora frestelser att använda den för att gynna sig själv över andra.

I GT-texten får vi en hel del konkret om vad man då ska göra. Hjälp om du kan. Det är en enkel regel va? Smid inte onda planer. Starta inte bråk med någon som inte gjort dig något. Rätt grundläggande saker måste man ändå säga. Gud kanske suckar lite som vuxna gör som måste tala väldigt tydligt  med barn om självklara saker. Om du gör sådär, vad händer då tror du?

Ilska, en förbjuden känsla?

Paulus är också rätt grundläggande får man säga. Tala sanning med varandra! Om ni vredgas så synda inte! I någon engelsk översättning står det till och med ”be angry but do not sin”. Det där är värt att stanna upp inför. Jag pratade om känslor i förra predikan och ilska är ju en typisk förbjuden känsla för många kristna. Man ska alltid vara lugn och vänlig och till slut kanske man inte ens erkänner inför sig själv när man är arg!

Ilska är en viktig känsla som hjälper oss att försvara oss när någon trampar på oss eller på något som är värt att försvara! Den får oss att våga säga ifrån och stå upp för viktiga saker kan man säga. Sedan är det ju lätt hänt att man gör dumma saker när man är arg, ställa till skada och så, och då kommer det som ett gott råd att bli för all del arg men synda inte.

Det är inte känslan som är felet utan att vi tappar huvudet samtidigt. Gäller för andra känslor också. Framförallt, säger Paulus, ska man vara försiktig med att fortsätta att underblåsa ilskan i sig för det är farliga saker att leka med.

Del i kroppen

Mest självskrivet är väl  ändå rådet: Den som stjäl kan ju sluta med det genast. Men motiveringen är faktiskt vägen in i något spännande! Sluta stjäla och arbeta så att du kan bidra istället! Till vad? Han vänder sig till en skara människor som blivit kristna, kanske en brokig samling från olika samhällsskikt, slavar och fria, kvinnor och män, greker och judar. Och han försöker få dem att se på sig själva som en enda kropp. Som ska hjälpa varandra.

Ni ska klä av er den gamla människan, ert gamla sätt att leva, och klä på er den nya. Jag får ju göra det i sakristian varje gudstjänst, ta på de här vita kläderna, egentligen borde vi göra det allihop, det vore mer riktigt. Jag har blivit räddad av Jesus och fått iklä mig allt han gjort för mig. Vad gör jag nu jag kan ju inte leva på som vanligt då? I den äldsta kyrkan fick den som döpts gå runt i sin dopdräkt i 8 dagar efter dopet. Tanken var att man skulle leva i enlighet med vad uniformen står för så att säga.

Livet som tävling

Något jag tänker på mycket i samband med detta att vara en kropp där delarna ska hjälpa varandra är tävlandet. Livet har blivit en tävling och det är en sorglig utveckling som jag känner mig maktlös när jag tänker på. Vi har fått lära oss att se på varandra som konkurrenter istället för medmänniskor.

Bland unga tror jag ribban ligger vansinnigt högt för vad man ska klara av och hur man ska se ut och allt. Det finns alltid de som är bättre och det gäller alltid att bli bättre. Inte konstigt man mår dåligt och inte konstigt att man inte har så mycket tid över till att tänka på andra kanske. Semestern blir också en tävling i vad man kan visa upp på nätet som ser bra ut. Vilan försvinner i stress. Och som enskild människa är det väldigt svårt att värja sig. 

Människor kanske ibland är skeptiska till att vända sig till Gud i livet för det är kravfullt att ha en Gud att stå ansvarig inför men jag tror det är tvärtom. Vi kan lägga mycket tyngre och skoningslösare bördor på oss och varandra än Gud som älskar oss gör. 

Förvalta som Lars

För till slut får vi återvända till st Laurentius från tidigare. Varje människa, även en illa tilltygad sådan, är Guds skatt. Det är också varje liten art på jorden. Om alla är skatter behöver vi inte tävla om något. Men vi behöver förvandlas av Guds sätt att se på vad som är mer eller mindre värdefullt. Lyssna mindre på dumheter om oss själva och vår nästa och vår värld som kanske verkar smarta men om man backar tillbaka lite och tittar på distans är vansinniga. 

St Laurentius sa till Hippolytus. Bli kristen så ska jag visa dig alla kyrkans skatter. Må de skatterna bli ovärderliga för oss också.