Det som följer med när man tar emot en gåva

Här är min lite spretiga predikan om tacksamhet. Tycker den innehåller en hel del bra saker. Hoppas den är till glädje!

Det som händer när vi tar emot en gåva

Hur tänker man om man får en gåva? Anställda i pastoratet fick höra om reaktionerna bland folk där församlingar delat ut små ljus på stan som gåva i Allahelgona. Om jag minns rätt så var det typ 50% som hade sett det som positivt. Och det låter ju lite men företaget som gjorde undersökningen tyckte det var jättehöga siffror. Det vanliga var ju att de undersökte reaktioner där någon delat ut varuprover på schampo eller vad det kunde vara och då blev folk mest bara sura och irriterade över att bli störda. Det är väl lite konstigt, man borde väl alltid bli glad när man får något alldeles gratis?

Men är det helt gratis egentligen? Man känner ju lite på sig att de där gratispresenterna är en fälla. Ibland har man smakprover i mataffären på fredagar och jag har fått lära mig att det är ett väldigt effektivt sätt att sälja mer, för har vi väl tagit emot något så känner vi att vi står lite i tacksamhetsskuld och då vill vi göra något i gengäld, köpa den där produkten vi fick smakprov av till exempel. Det som var gratis var inte riktigt gratis för det band oss till givaren.

Tacksamhet som förhållningssätt

Med det sagt så är tacksamhet bland det allra viktigaste i vårt förhållningssätt till livet. Så det är fult att utnyttja det för låga syften. Jag hängde på änglagårdens förskola inför gudstjänst idag och sjöng sånger där vi tackade för kroppen och solen och allt möjligt och så var det fruktstund och då tackade de förstås när de gick från bordet. Motsatsen till tacksamhet är ju otacksamhet och det låter ju inte så bra.

När vi tackar för något så visar det på vår inställning, att vi inte tar saker för givna utan ser dem som gåvor vi fått ta emot. Det är också så att vi kan tacka även när vi inte känner oss tacksamma. För då kan det FORMA vår inställning. Vill man ändra på det inre så är det ofta bäst att gå via sitt beteende. När vi tackar så har vi också berättat för oss själva att vi fått något som är värt att tacka för.

Vårt samhälle är inte så väl lämpat för det här. Reklam är uppbyggt på att vi ska vara missnöjda och tycka att vi borde ha mer och bättre och jämföra med sådant andra har istället för med de som inget har. Ibland är det nog en bra inställning för att förändra saker till det bättre men det är ingen skola i förnöjsamhet direkt. Vi fokuserar på brist och då ligger inte tacksamheten så nära till hands. Ett annat problem är att vi också har mycket i överflöd och det kan också göra det krångligt för oss att tacka. Är det givet att jag ska ha det bra när någon annan har det dåligt?

Ofta är det lättare när man skalar av lite. Jag som hållit på mycket med friluftsliv tycker det är lättare att urskilja vad man har när man har en ryggsäck full eller så och hinner bli lagom hungrig före maten och sådant. Jag tror inte heller att saker måste på något sätt vara perfekta för att man ska kunna tacka för dem, det går fint att tacka för det fina man fått samtidigt som man ber att få det man fortfarande saknar. Det är väl enda sättet egentligen för perfekt är det ju aldrig.

Allt det man bara kan tacka Gud för

En del av problemet med tacksamhet i vår tid är kanske att det inte riktigt är ok att räkna med Gud som grund för våra liv. För vem ska man i så fall tacka? Sig själv? Det blir så konstigt!

Bland det bästa med att ha en tro på Gud är att det alltid finns någon att tacka. Det finns ju mycket man kan tacka människor för och det ska man göra men det finns ju också mycket annat. Vad gör man med sin förundran inför att vi finns till och kan se på höstens färger, för mat och husrum och allt sådant som vi visserligen har arbetat ihop pengar till själva men som vi ändå förstår att i ett annat liv hade vi kunnat sakna mycket av de sakerna. Man får sjunga sånger som sagt och tacka för kroppen och solen och maten och allt det där. Det är nog bland de viktigaste sätten en kristen tro som får ta sig uttryck också formar oss på insidan.

Att friköpa och köpa

Jag har en favorithistoria om det där med gåvor som är helt gratis men ändå inte så helt gratis. I musikalen Les Miserables (eller boken då) möter vi huvudpersonen Jean Valjean. Han har trälat som straffånge i 19 år efter att ha stulit mat åt sin familj. Sedan han väl blivit villkorligt frigiven tas han emot med fientlighet då han försöker hitta försörjning. Till slut blir han ändå emottagen hos en gammal präst som ger honom mat och husrum. I sin desperation stjäl Valjean dyrbart silver från prästen och ger sig av i natten. Han kommer dock inte långt innan han blir gripen och släpad tillbaka och tvingas konfrontera den han bestulit. Då händer det som blir vändpunkten för hela hans livsöde. Prästen säger bestämt till poliserna att Valjean faktiskt FÅTT silvret i gåva och ger honom därtill också värdefulla silverljusstakar. Valjean förstår över huvud taget inte vad som hänt och hur det kan komma sig att han nu går fri men prästen förklarar för honom att han måste använda detta silver till att bli en god människa. För detta silver har han köpt Valjeans själ åt Gud. Han börjar sedan ett nytt liv där han försöker vara likadan som prästen mot de han själv möter.

Med en gåva har han friköpt Valjean men han har också köpt honom till sin egen.

Om vi tar emot Guds gåvor och gör det på så står vi där lite som i mataffären. Vi har fått något som gåva, ska vi då inte ge något i gengäld? Allra minst är ett tack på sin plats. Änglarna i episteltexten lovsjunger Gud dag och natt för att han skapat världen. Återvänder man till grundläggande saker finns det alltid saker att tacka Gud för. Att vi finns. Är ju ett under egentligen. Varje ny dag vi får leva är en gåva.

Gåvor utan baktankar

För att stanna vid mataffären lite då. Inte alla gåvor har ju baktankar. Gud ger inte sina gåvor till oss för att sätta oss i tacksamhetsskuld, det behöver han inte för vi har redan Gud att tacka för allt. Gud ger för att han vill oss gott. Däremot kan en gåva vara med och forma bandet mellan givaren och mottagaren. Om vi lever av Guds gåvor måste ju ytterst sett konsekvensen vara att vi borde erkänna att vi tillhör Gud. Gud är grunden för allt i våra liv. Det ska vi leva våra liv utifrån.

Av tradition brukar den här dagen höra ihop med gåvor som vi får via skapelsen. Den ligger vid hösten som är skördens tid. I alla tidigare generationer har det varit en tid då man påmints väldigt påtagligt om vårt beroende av det jorden ger. Och det är en bra bild för hela livet. Bonden arbetar hårt på åkrarna och samtidigt funkar alltihop genom något som vi inte alls råder över. Att jorden ger sin gröda alldeles av sig själv. På samma sätt bär Gud upp världen i varje ögonblick.

Man brukar inte tala lika mycket om det Jean Valjean är med om. Frälsningen som en gåva. Att någon gripit in i vår nöd och för oss tillbaka till att kunna vara de Gud skapat oss till. Jag har inte så mycket att säga om evangelietexten idag men den handlar ju om det. Jesus som kommer och upprättar, befriar från sådant som förkrymper våra liv. I texten gör han det med lytta och sjuka och så även till slut ”många andra”. Det är du och jag. Han kom för att hjälpa oss alla. En del fick hjälp med konkreta hälsoproblem, men alla har fått hjälp med få vägen öppnad hem till livet tillsammans med Gud.  Det ställer också oss i en slags tacksamhetsskuld, eller rättare sagt funkar väl alla relationer så att vi binds tätare samman ju mer vi gör för varandra. Gåvor är ett slags kärleksspråk, de uttrycker kärlek och de föder kärlek. Gud är inte som smakprovsutdelarna, han vill inte ha oss till att göra något. Han vill ha oss. Gud behöver egentligen inget från oss men han fortsätter att ösa av sina gåvor, genom skapelsen och genom frälsningsverket, över oss för att älska oss hem till Gud.

Tacksamhet är bra för kroppen

Tacksamhet är bra för kroppen säger de. Det är en inställning som sätter fart på bra hormoner i kroppen som är bra för vårt välbefinnande. Att fokusera på det man saknar föder sämre processer. Kyrkan är också en slags kropp. Vi mår bra när vi inte helt gräver ner oss i allt som kunde vara bättre utan stannar upp och lovsjunger Gud för det vi fått. Det mår människan bra av och samma för en gemenskap av människor. Och vi får ju vara som barn. Vi får tacka Gud för kroppen och för att solen skiner, enkelt och kanske barnsligt. Guds ord till Jeremia får avsluta. Gud talar till folket som egentligen är i nöd. Men nu påminner Gud om att de ju lärt sig från tidigare om Guds godhet. Då kommer det visa sig vara så också i framtiden. Jag vill höra på detta som ord om kyrkan som jag älskar. Än en gång ska jag låta dig blomstra. Du ska få träda ut i glädjedansen smyckad med bjällror. Det blir nya vingårdar, de som sår ska få skörda. De ska åter gå upp till templet och erfara att Gud finns mitt ibland dem. Må det bli så med oss.