Gemenskapen som trasig vägskylt till Gud

Här är min predikan från åsundengudstjänsten i Tvärred i söndags. Det var en spännande predikan att hålla då salen var stimmig av alla ritande barn och jag försökte hantera min egenkonstruerade rekvisita. Skylten på bilden ovan dyker alltså upp igen på slutet i utvecklad form. Hoppas det här är till glädje för dig.

Gemenskap som vägskylt till Gud

Jag håller på och läser en bok av den store teologen Tom Wright. Jag har inte läst så mycket men jag fyller i luckorna lite på egen hand här. Han skriver om olika ”vägskyltar”. Alltså saker i vår värld som pekar mot Gud. Och han menar att det finns såna men att de är trasiga på olika sätt så att de knappt funkar längre.

En sån vägskylt skulle kunna vara det som är överskriften idag om att leva tillsammans. ”GEMENSKAP”. Gemenskap är något människor över hela världen och i alla tider sett som bland det viktigaste av allt. Jag har med en skylt här, ”gemenskap” står det. Vad pekar den mot? Säger det något om världen?

Gemenskap skulle kunna ses som en skylt som pekar mot Gud dels eftersom Gud är källan till allt gott men dels eftersom det visar oss att människan inte är nog i sig själv, vi kan bara vara människor genom att vara delaktiga i något större, relationer som ger mening och sammanhang och en värld att förundras över. I bibelns början ser Gud att det inte är bra för människan att vara ensam så Adam och Eva får ha varandra, tillsammans är de Guds avbild. Vi har treenighetsläran i kyrkan och ibland kan det verka som att vi har den för att vara krångliga för den är ett stort mysterium men den säger oss faktiskt att Gud själv är en slags gemenskap av Fader, Son och Ande. 

Skylten är trasig

Men den där vägskylten som kanske pekar mot Gud är tyvörr också trasig. Det är väldigt svårt med gemenskap. Adam och Eva klarar sig inte länge innan de skyller på varandra för att rädda sig själva.

Jag fick prata med skolbarn om rädsla nyligen och att man kan vara rädd för mörker och höjder och kvicksand och allt möjligt men att när det kommer till kritan är det nog varandra vi är mest rädda för. Min kloka kollega Christoffer uttryckte det så att man undrar ”kan någon tåla mig” orka med mig som jag är.  Älska mig, ställa upp för mig. Eller ska jag behöva vara någon annan för att vara med. Ju mer man är med om trånga gemenskaper där det gäller att vara på rätt sätt, desto mindre känns det som att gemenskap pekar mot himlen. Eller så tänker vi likadant om Gud. Att Gud nog är en förtryckande kraft som vi måste spela en roll inför.

Men om det är svårt att leva tillsammans så är det svårt att leva ensam också. I många kulturer har man inte sett döden som det värsta straffet man kan få utan att bli utesluten ur gruppen. Och det är kanske det många av oss är mest rädda för. 

Finns det då någon som kan laga den där skylten och göra så att gemenskap pekar på Gud igen? Rätt svar är förstås, eftersom vi är i kyrkan: Jesus. Det här får blir skissartat för att lösa sociala problem är ju alltid jättekrångligt men här är i alla fall en snabb grund. 

Jesus lagar skylten

Det blir inte så mycket om johannesevangelietexten idag, den är ju del i den mäktiga berättelsen om hur Jesus uppväcker Lasaros då han varit död i flera dagar men vi har fått en liten snutt i början. 

Johannesevangeliet är aktuell denna höst med en ny musikal av Mikael Ryde som vi får gå på i domssöndagshelgen. Där finns många speciella teman! En sak vi kan lägga märke till om Lasaros är att han är Jesus vän. Och vi förstår att på något sätt är Lasaros också du och jag. Vi får räkna oss som Jesus vänner. 

Återställer vårt förhållande till Gud

Jesus ville ha många vänner. Man kan säga att det var en väldigt stor del av hans verksamhet att vandra runt och säga till folk att Gud förlåter dem deras synder och att de är välkomna in i gemenskapen med Gud. Även såna som ingen annan ville ha med vill Gud ha med. Det är riktat till oss nutidsfolk också, Gud vill ha med dig och mig. Ha med oss att göra. Ha med oss i det Gud vill göra i världen. Jesus återställer vår förhållande till Gud genom att ta bort hinder mellan oss.

Återställer vårt förtroende för Gud

Jesus återställer också vårt förtroende för Gud. Sedan Adam och Evas dagar misstror vi Gud. Vi tror inte gemenskapen med Gud är trygg utan har en mörk misstanke om att det finns något kontrollerande och förtryckande med i bilden. Jesus återställer vårt förtroende genom att visa hur långt Gud är beredd att gå för vår skull i sin stora omsorg. Gud tar vad man vackert kallar ”kärlekens initiativ”. Gud är den som tar tag i att återbygga relationen till människan genom att komma till jorden i Jesus Kristus. Det vet man ju att det kostar på att ta första steget för att lösa relationsproblem. Jesus betalar också ett oerhört pris, sitt eget liv. Det går inte att förklara på något annat sätt en som ett kärleksbevis.

Återställer vårt förhållningssätt. Till varandra.

Jesus återställer förhållandet, förtroendet och så ska vi ha något tredje så det låter bra… Kan FÖRHÅLLNINGSSÄTTET vara snärtigt och likt de andra två?

Nu får vi tala människosyn. Om Jesus behandlar oss så, med omsorg och barmhärtighet, och om Jesus ser så på de andra människorna omkring oss, till och med de vi inte gillar alls. Om Jesus säger att Gud bryr sig om minsta sparv och blomma. Då får vi allt ta och lyssna på Jesus. Det är rimligt efter allt han gjort för oss. Episteln nämnde de i fängelse och andra utsatta grupper, att man kan se en främling man möter som att det kanske är en förklädd ängel som kommit och som man måste behandla som det anstår en medmänniska. Så talas det inte om alla medmänniskor i vårt land idag kan man väl lugnt säga. Försök se på andra med Jesus ögon.

Vägskylten är återupprättad av Jesus som visar oss hur gemenskap är tänkt. Vår medfödda längtan efter gemenskap hänger verkligen ihop med vårt ursprung hos Gud. Jesus lagar skylten så att gemenskapen både uppåt med himlen och med varandra här på horisontalplanet förnyas. Gemenskap med Gud som söker upp oss, och som en följd gemenskap med varandra. Så den här skylten kan nog peka åt många håll samtidigt! Titta det blev ett kors. Den nya gemenskapen sträcker sig både uppåt och utåt mot varandra.