Mänskligt, omänskligt och Gud som vill rädda alla

Här är min predikan från domssöndagen. Det var en fin liten gudstjänst i Grönahög. Hoppas detta kan vara till glädje för dig som läser!

Domssöndag i Grönahögs kyrka 20 november 2022

Förra söndagen var jag på gudstjänst med familjen i Hössna som min fru ledde. Det var barnkör och barnbibelutdelning och mysigt och så. Jag försökte punktmarkera lillen så det var mycket med det.

Som det brukar vara så var det syndabekännelse och det kan vara en marig situation som präst att säga något i det läget. Man vill introducera syndabekännelsen för ovana människor men säga det på ett bra sätt som ska göra det möjligt att ta till sig istället för att väcka motstånd. Så man försöker säga något lite väl vagt om att vi har del i det onda eller att vi misslyckas eller gör fel eller så. Och så hoppas man orden faller bra.

När jag satt där tänkte jag att det här verkligen är svårt. För om man talar om att man inte lyckas leva det liv man borde eller så har ju alla åhörarna redan en massa saker i huvudet som det stämmer in på. Det är ju inte som att bara för att man sällan går i kyrkan tänker lever man utan skuldkänslor och otillräcklighet eller så. Alla vi lever ju med känslan av att inte leva upp till hur livet borde vara. Vi har en massa lyckade kändisar och idéer om hur livet ska levas och ingen kan leva upp till alla de bilderna.

Då blir det skevt om det blandas ihop med vad vi säger i kyrkan. Man kan inte be om förlåtelse för att man inte har ett tillräckligt härligt och imponerande liv. Det är inte någon skuld, inte någon synd. Det är en skam vi lever med. En känsla av allmän undermålighet. Man kan inte be om förlåtelse för att man inte är perfekt och klarar av allt hela tiden, det vore att be om förlåtelse för att man är människa. Inför Gud är det nog i och för sig bra att säga det att ”Du är Gud och jag är människa”, jag har en massa begränsningar, så är läget. Så inte för vår mänsklighet, det är för vår omänsklighet vi får be om förlåtelse. Vår brist på medmänsklighet, allt vi gör för att leka Gud och bestämma över gott och ont utifrån egna intressen. Även inför skapelsen som har oss människor att dras med som grymma Herrar.

Det kan vara en minnesregel med mänskligt och omänskligt. Det sägs i evangelietexten att den som sköter domen är ”människosonen”. Man kunde uttrycka det som att det är ”den enda verkligt mänskliga” som sätter måttstocken. Inte någon Gud som inte kan förstå hur vi har det utan någon som på alla sätt varit som vi, bara utan synd.

Ingen kommer undan dom och dömande, det är min poäng. Om nu någon undrar hur det här hänger ihop med domssöndagen. Man kan ha mycket emot att Gud ska ha åsikter om hur jag lever mitt liv, men Gud är ju god och vill oss väl. Andra som dömer oss har det inte. Tänk en stund på det där från bibeln om att Gud har överlåtit dömandet till människosonen. Då kan vi också göra det. Vi kan släppa dumheterna med att döma varandra. Vi kan släppa dumheterna med att döma oss själva. För många är det nog den vanligaste domen, att vi viskar till oss själva att vi är så kassa, överlämna det till Jesus att bedöma säger Gud. Vi kan släppa hur dåliga medmänniskor dömer oss. Varför ska vi lyssna på den som inte vill oss väl. Vad som spelar roll är hur det är i Guds ögon.

Någon kanske tänker att andra nog kan behöva ha lite press på sig för att bli bättre människor men är det så? Vi önskar oss inte det för egen del, vi vill bli älskade till att bli bättre människor. Det är lättare att handla gott om man får ha sitt eget glas fullt.

Och vad vet vi om hur Jesus ser på oss? Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Fortsättningen är bra: ”Ty Gud sände inte sin son för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom”. Paulus skriver rakt ut ”Gud vill att alla människor ska bli frälsta”.

Grunden för hur Jesus ser på oss är att han vill hämta hem oss, förlåta och hela oss. Dom och utestängande är inte något han vill. Man kan säga att hela evangeliet handlar om en massa besvär Gud gör sig istället för att bara sätta igång med dom på en gång. Det är viktigt att sätta det som grund för annars är det risk att vi glömmer bort det och tänker att Gud EGENTLIGEN är ute efter oss och vill sätta dit oss, vi har en sådan mörk föreställning någonstans många av oss.

Ändå finns domstexterna där. Gud är också den som måste garantera rättvisan och se till att det goda segrar till slut, att offer får upprättelse, att ansvar hamnar där det hör hemma. Jag tjatar varje år om att det är goda nyheter att Gud är en domare, för världen är så fruktansvärt orättvis och ondskan är så stor. Den kan inte få sista ordet, det tycker ingen av oss. Det är bara det att vi också är rädda eftersom vi har del i det onda allihop.

Men om det kommer an på Gud vill Gud alltså rädda alla. Gud älskar syndare. Om det sedan blir så vet vi inget om. Det kanske kan hända att en del ”älskar mörkret mer än ljuset”. På olika ställen står det att domen framförallt består i att inte ta till sig Guds erbjudanden. Jag tror Gud varken kan eller vill tvinga någon till sig så utgången är öppen. Men från Guds sida verkar det inte finnas några tveksamheter.

Denna dag kallas också Kristus, konungens, dag. Det är dagen då vi ser fram emot det godas seger. Vi talar om det som Jesus återkomst men det kan låta då som att han gav sig av och var borta sedan himmelsfärdsdagen eller så. Han är här ibland oss nu och är sådan han alltid varit, och han kommer visa sig vara samma goda Herre vid tidens slut.

Det står oerhört vackra ord i bibelns slut. Gud ska torka alla tårar från våra ögon och göra slut på förnedringen överallt på jorden. Än får vi leva med att världen är som den är och handlingen på världsscenen går hit och dit men uppenbarelseboken slutar ungefär som alla bra sagor. Slutet gott, allting gott. Vi har ju sett mycket film och läst mycket böcker och vet att det är mycket svårigheter på vägen men den äldsta skillnaden mellan om en pjäs var en komedi eller en tragedi var hur det slutar. Slutar det gott så sätter det också allt det andra i ett annat ljus.

Jag fick lära mig av en präst att det fanns ett annat sätt att avsluta Gud som haver-bönen. Och sedan dess gör jag nästan alltid det, fast kanske mest som ett eko i huvudet. Lyckan kommer lyckan går, och sedan nästan viskar jag för det är starka ord att påminna sig om. Gud ska torka varje tår. Lyckan kommer lyckan går, Gud ska torka varje tår.