En tro som alla kan klara

Här är nu min predikan från i söndags, på kyndelsmässodagen. Då hade vi åsundengudstjänst i Gällstad och södra Säms kyrka. Jag försökte skriva utifrån att det skulle passa bra för den som inte är så hemmastadd i den kristna tron än. Hoppas det kan vara till glädje för dig också!

En tro som alla kan klara

Det finns många speciella religiösa grupper och extrema figurer i bibeln så man kan lätt glömma att de flesta judar var ”vanligt folk”. Och att följa de religiösa sederna var en självklarhet och något som fick livet att hänga ihop som en helhet.

Så var det förresten i Sverige för inte så länge sedan. Under det gångna århundradet har det hänt mycket så att det numera framstår som ett undantag att se sig själv som kristen. Grundläget antas på något sätt vara att inte ha en tro. Det är lite som att frikyrkans synsätt fått råda, att det är en stark inre övertygelse och ett personligt beslut som gör en till kristen. För hundra år sedan var det tvärtom att grundläget var att alla var kristna. Det behövdes ett ställningstagande för att inte vara det. I och för sig kanske inte alla var så värst engagerade i sin tro men man följde sederna. Döptes, konfirmerades, gifte sig, döpte sina barn. Tillhörde kyrkan. Bad. Firade gudstjänst mer eller mindre ofta.  

Krångligt att kalla sig kristen

Nu förtiden måste vi välja allt möjligt och det är ofta besvärligt att behöva ha det så. Vi måste liksom tänka ut var för sig om det här ”verkligen är jag”, vare sig det är ett klädesplagg eller en värdering. Eller en tro. Och etiketterna blir viktiga. Det kan vara krångligt att verkligen säga att man är kristen ÄVEN om man ber böner, döper sina barn, är med i en kyrka och andra helt uppenbart kristna saker. Det har också mycket med inre övertygelse att göra. Hur man tänker att det borde kännas att tro. Och kanske att man är så mycket individualist att man inte riktigt vill gå in i något man ser som något färdigt.

Vet ni från Jesus perspektiv är det ett väldigt bakvänt sätt att se det att det är vi som lite kallt ska ta ställning till vad vi tror om Gud och så när vi tycker att vi har stark övertygelse nog kallar oss kristna. Det är tvärtom. Alla människor kommer ur Guds hand, alla har gått vilse i livet, Gud söker efter oss alla och vill föra oss hem igen. Tron är en gåva som Gud väcker i oss. Även den minsta tro är ett tecken på att Gud verkar i djupet av våra själar.

Vår egen duktighet, som vi är förtjusta i att fundera på, den spelar ingen roll alls. Inget vi gör kan vinna Guds kärlek för den har vi redan. Inget vi gör kan få Guds kärlek till oss att upphöra för vi har aldrig behövt förtjäna den.

Att slippa mäta sin tro

Dagens alternativa bibeltext finns med för att lite hjälpa oss slippa väga och mäta hur stor tro vi har egentligen och om den kan räknas.

”Han lät dem höra en annan liknelse: »Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker.

Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.

Han använde också en annan liknelse: »Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.«

Här har jag ett senapskorn i handen. Ser ni det? Nej jag har inget på riktigt faktiskt men det hade ändå inte synts för de är ju pyttesmå. Men Jesus säger att man inte ska hålla på och bedöma storleken utan förundras över vilken oerhörd kraft det kan finnas i detta lilla frö.

Guds rike är som det lilla fröet. Även Guds rike inom dig. Jag törs utan att tveka tro att alla här inne har minst så mycket tro som ett senapskorn. Ribban ligger liksom inte högt. Gud kan göra väldigt mycket av det lilla. Jag har ett favoritcitat av gamle påven Benedictus som dog nyligen. Han sa att han inte tyckte han hade så stark tro. ”Men jag har ett senapskorn och jag är inte rädd för att använda det”. Han använde den lilla tro han hade, till att vända sig till Gud med sin bön och så var det ju egentligen Gud som skulle vara stark och inte hans egen tro.

Och så kvinnan med surdegen. Det skulle kunna vara min fru egentligen för hon drar alltid hem en väldig massa mjöl och håller på. Det är bra för då får jag ju lite surdegskunskap också. Det står om tre mått mjöl till degen och då tänker man lätt decilitermått eller så men tänk istället tre riktigt stora hinkar! Tre mått är typ 40 liter mjöl!

Och så lite surdeg som man rör ihop det med och sedan får tiden gå. Kanske jättelänge för en sådan stor deg. Till slut har i alla fall allt blivit genomsyrat. Guds rike är sådant att får vi in lite grann i våra liv, en aftonbön där vi ser tillbaka på dagen eller vad det kan vara så verkar Gud själv i det som sker. Jesus säger ju själv att till slut blir allt syrat. Kanske hela mitt hjärta en dag vid tiden slut. Och hela vår värld.

Att vara som man är

Jag tycker ofta det är jobbigt att vara dålig på saker och då drar man sig lite för att göra något nytt. Man vill liksom helst vara bäst innan man ens försöker, och det är ju lite av lurig nöt att lösa hur man ska kunna lyckas med det! Ännu svårare att vara människa och vara bra på det, eller att vara bra på tron på Gud för den delen. Jag är strängt taget fortfarande nybörjare för det här är så stora saker. Men jag har förstått att på något sätt är det samma sak som gäller vad det än är. Man får börja där man är. Med de tankar och känslor och det liv man har.

Jag började med att tala om att vara en alldeles vanlig människa och få räknas som kristen. Det är inte någon medalj man ska förtjäna. Det är vad alla människor är skapade till, att leva och förundras över att mitt lilla liv har sin grund hos Gud själv. Alla är kristna på sitt eget sätt. Det finns väl egentligen inget annat sätt. Det handlar inte om att bli mindre sig själv. Det handlar om att också få sätta in sitt liv i den stora berättelsen om Guds verk mitt ibland oss. Och leva utifrån det med all sin kreativitet och alla sina gåvor. ”Guds största ära”, skrev den gamle Ireneus på 300talet ”är en människa som är fullt levande”.

Tro som alla kan klara

Så låt oss använda våra senapskorn. Lita på att vi är degen Gud genomsyrar i detta nu. Och om det är svårt så får vi återvända till den gamle Symeon i templet och tänka:

Här är en hedrad person i evangeliet, en stor förebild. Och det enda vi egentligen vet om honom är att han har hört om Guds tröst och sedan väntat och hoppats på att få vara med om det i sitt eget liv. Det klarar jag också av att vara.