Några tankar i slutet av sjukskrivningen
Slutet på sjukskrivningen
Nästa vecka börjar jag arbeta igen efter sex veckors heltidssjukskrivning. Armen är väl inte kanonbra men jag kan i alla fall skriva igen och en präst måste ju inte göra så mycket mer än arbeta med orden.
Jag har ju haft en del uppehåll i prästtjänsten förut då jag varit föräldraledig men nu har jag också fått testa på att vara skraltig och hjälplös själv vilket ju är ödmjukande och nyttigt. Som på föräldraledigheterna kan man märka att det är mycket med prästandet som ändå sitter djupt i mig. När jag fått ägna dagarna åt vad som helst så har det ändå känts som en bättre dag när jag fått göra någon liten videosnutt om kristen tro eller fördjupa mig i bibeln. Inte överraskande alls förstås men ändå en fin påminnelse om att jag verkligen tycker om det här utöver att det också blivit mitt arbete.
Att få fira gudstjänst
På samma sätt med gudstjänster. De första veckorna kunde jag inte gå på några gudstjänster alls men sedan har jag kunnat åka med min fru på veckomässa i församlingsgården och till några av de gudstjänster hon själv lett. Jag har ju varit lite mer ursäktad att lämna ifrån mig barnen till mor och far så jag har fått fira ovanligt många gudstjänster då jag fått vara med i gudstjänsten utan att behöva tänka på något annat alls just då.
Och jag tycker verkligen om det. Det är härligt att fira gudstjänst, sjunga psalmernas ord och be. Även om jag är en väldigt van gudstjänstledare vid det här laget så gör det ändå skillnad att hela tiden ha saker att sköta. Nu har jag fått vara närvarande på ett annat sätt. Kunnat smaka på orden vi sjunger och be utan att behöva tänka på hur jag formulerat mig. Jag hörde i pastoratets podd ”prästfrihet” min kollega Martin säga att han för sin del inte kunde förstå att inte alla vill fira gudstjänst eftersom det är en så fin sak att få vara med om. Och så har jag ju också alltid brukat tänka kom jag nu ihåg. Det har på senare tid varit väldigt mycket kamp med att fira gudstjänst med hela barnaskaran så det nästan känts helt oöverstigligt så då glömmer man lätt såna saker.
Jag har funderat lite på om det påverkat min erfarenhet av gudstjänsten att få fira den med armen i band och som en lite mer handikappad person. Kanske ligger det något in att det blir annorlunda att söka Gud när man blivit påmind om sin sårbarhet?
Att få stå och lovsjunga tillsammans
Gudstjänsten har ju många moment och jag har de senaste gudstjänsterna tyckt att det allra finaste varit att få stå med församlingen och sjunga lovsången i gudstjänstens början. Jag tror att det just är gemenskapen inför Gud som är kärnan i det. Kanske är det just en påminnelse om att grunden för mig som kristen är att vara en del av församlingskroppen. Vi som just nu är samlade för att lovsjunga tillsammans.
En hjälplös präst
Nu ligger det istället ett antal veckor framför mig då jag visserligen kommer vara i tjänst men ändå på många sätt lite hjälplös. Jag får vara lite långsammare och omständligare än jag brukar behöva vara. Det kommer finnas saker som är svåra (döpa barn får allt vänta ett tag till) och ibland kommer jag säkert behöva hjälp. Det blir säker också en nyttig skola i sårbarhet.
Lämna ett svar