I samma rum som den uppståndne

I samma rum som den uppståndne

Glad påsk önskar jag er alla, och hej på er. Jag heter Tomas som sagt och ser fram emot att lära känna er nu när jag är präst i Ulricehamns församling. Idag är det annandagen, det är dagen då vi ska försöka ta till oss påskens stora händelser och ta dem till vårt hjärta!

Idag är vi på helt rätt ställe för att känna igen oss i evangelietexten om hur lärjungarna träffar den uppståndne Jesus.

De befinner sig i ett rum. Det gör ju vi också idag, så passande!

Rädslans rum

De är i rädslans rum kan man säga. De har låst om sig och är rädda för att råka ut för samma öde som sin mästare. Allt där utanför känns skrämmande. De vågar inte gå ut, de är misstänksamma mot de som kommer utifrån. Det är verkligen inget att förvåna sig över. Det står visserligen att de har fått höra från Maria från Magdala om Jesus men det fattas fortfarande en sak. De har inte mött honom. Så de är rädda och har svårt att tro.

Så kommer han genom slutna dörrar och finns där mitt ibland dem. Han hälsar dem med frid. Det står något som jag faktiskt inte lagt märke till innan, han visar dem genast sina händer och sin sida så att de får se såren, just det som Tomas snart kommer kräva att få vara med om för att tro. Det får de genast vara med om.

Och då kommer det som är tidernas största understatement. ”De blev glada när de såg Herren”. Men det står förstås så av en anledning, Jesus har själv sagt i sitt avskedstal på skärtorsdagen att de kommer få sörja och klaga, men deras sorg kommer att vändas i glädje och ingen kommer ta den glädjen ifrån dem. Nu är de där. Nu återvänder glädjen!

Och de får del i Jesus Ande och i hans uppdrag, det här är johannesevangeliets version av missionsbefallningen och pingsten. Jesus andas på dem, som Gud en gång andades liv i de första människorna och nu är de del av den nya skapelsen som bärs av Jesus uppståndelseliv.

Glädjens rum

Jag tänker som sagt framförallt på rummet de satt i. Man ser lätt framför sig att de satt med fördragna gardiner och hade det rätt mörkt och såg rätt mörkt på allt. Men rummet kanske genast såg helt annorlunda ut när Jesus var där ibland dem? Kanske kändes takhöjden plötsligt högre, kanske fanns det ändå kvar en hel del dagsljus när man tänkte efter? Lättare att andas och se en framtid. Glädjen förjagade rädslan.

Vi är ju också lärjungar. Vi är som de. Idag är vi samlade i det här stora och vackra rummet och vi tror att det är ett rum där Jesus finns mitt ibland oss, nu som då. Det vore lite förmätet att säga att det är helt samma sak som då Jesus faktiskt stod mitt ibland dem och visade sina sår men ändå tror vi ju det på sätt och vis.

Vi vänder oss till honom i våra böner, vi tar emot honom när vi firar nattvard, och vi kanske också känner igen oss i att glädjen kan väckas i oss när vi erfar att vi inte är ensamma utan att han är här och delar våra liv. Den heliga Anden gör Jesus levande för oss.

Olika behov för att kunna tro

Den där Tomas är inte med, han kommer komma sedan och visserligen ha hört om den tomma graven men inte sett Jesus själv, för honom är det svårt att tro. Jag heter ju som han så jag vill gärna tänka att han var en smart lärjunge, en som tänkte kritiskt. Kritiskt tänkande är ju högt i kurs i våra dagar så för många av oss krävs det kanske ganska goda skäl att tro. Eller att man på ett eller annat sätt får ha en egen erfarenhet av ett möte med Gud.

För andra är det som när Jesus säger ”saliga de som inte ser men ändå tror”. Det är olika för oss helt enkelt, hur mycket vi behöver för att ta till oss budskapet och tro. Det är strängt taget olika för oss allihop här. Det ställer bara till det för oss om vi tror att vi borde känna eller tänka likadant som andra, Jesus säger också i johannesevangeliets slut att han har en egen väg för var och en av oss.

Gudstjänst i glädjens rum

Det där var på påskdagens kväll, på söndagen, som de mötte Jesus och rummet förvandlades. Söndagen är ju vår vanliga gudstjänstdag. Idén teologiskt sett (jag säger idén för det är ju inte alls säkert att det verkligen fungerar så för oss i praktiken) är att vi samlas i glädjens rum varje vecka, kring den uppståndne.

Vi kanske kommer hit med bekymmer och oro och allt sådant men så får vi byta perspektiv, påminna oss om att han finns mitt ibland oss, har besegrat döden och är starkare än allt vi fruktar och så får vi fatta nytt mod, hämta ny glädje. Den kanske snabbt falnar när vi går ut och livets bekymmer gör sig påminda men en liten stund har vi fått höja blicken, påminna oss. Tro. Jesus säger ”Frid åt er alla”. Det är det han vill ge oss. Den består i hans egen närvaro.

Att komma ihåg

Det är så lätt att glömma. Jag tänker ofta att tro till väldigt stor del består i att komma ihåg. Jag menar vi lever ju alla i den här världen. Det finns så mycket sanningar i omlopp om hur vi ska se på livet, varandra, döden, vad som är framgång och sådär. Det räcker att jag går utanför dörren här så gör sig världens sätt att tänka snabbt påmind och man kanske sveps med bums.

Jag har precis varit i kyrkan och hört om Jesus perspektiv och hans rike. Och hållit med om allt. Men hur lätt är det inte att tänka världens tankar igen? Om status eller ekonomi eller allt vad det är. Så jag behöver komma tillbaka hela tiden till bibeln, till bönen och gudstjänsten för att lyfta blicken. Vända mig mot Gud. Se med de ögonen. Komma ihåg att jag lever i det här rummet med den uppståndne. Vi behöver påminnas. Att komma ihåg och att tro hör ihop. Ska det behöva vara så att man ständigt ska påminna sig? Jo i alla fall så länge vi lever i den här världen antar jag.

I vårt inre rum

Vi har ett inre rum också förstås. Vårt hjärta. Det är ett mysterium vad som rör sig där. För en del är det säkert lätt att känna igen sig i att det kan vara som i evangeliet, Jesus finns där i vårt inre och ger sitt ljus. Men kanske knappast för alla och knappast alltid. Det är säkert så att vi alla vet hur det är när det inre rummet liknar det lärjungarna gömmer sig i.

Många har det säkert så just nu även om det kanske inte syns på utsidan. Trångt och mörkt. Man kanske går och väntar och hoppas på att sorgen ska vändas i glädje men det verkar omöjligt. Det finns så mycket inre röster och kaos man kan ha att kämpa med. Har du det så vill jag väldigt gärna säga några tröstande ord. Men det är också svårt för så pass har jag lärt mig att lägen verkligen kan vara väldigt låsta och hopplösa.

Du har i alla fall min förbön. Jag vill säga att Jesus är den han är vare sig vi känner att han står i rummet eller inte. Det han har att säga är alltid Frid vare med dig. Mörkret kommer inte från honom. I väntan på påskdagsljus får vi åtminstone minnas långfredagen. Han delar smärtan med oss. Inför honom behöver vi inte skämmas över hur vi har det, han hör våra ordlösa suckar.

I vårt gemensamma rum

Församlingen delar ju det här stora rummet, eller hur. Församlingen är ett slags rum. Vi behöver varandra för att församlingen ska kunna vara ett glädjens rum och inte rädslans. Kristna kan väl ofta verka ganska rädda. Jag med vet jag. Det finns människor som lever liv man inte begriper sig på. Samhället är inte som förr och man ser mörkt på framtiden.

Vi behöver fundera mycket på hur vi kan vara en gemenskap där vi finner hopp och glädje. Jag tror det har mycket med de där inre rummen att göra. Att jag inte måste förställa mig alltför mycket utan är välkommen som jag är. Att vi kan tåla att vara olika. Se på varandra med försonlig blick. Låta andra se mig med goda ögon. Vi tror ju att Gud besegrat allt ont och att det inte finns något att vara rädd för men för att vi verkligen ska kunna tro på det måste vi leva ut det tillsammans i en kärleksfull gemenskap.

Det konstiga i evangelietexten är att även om lärjungarna sitter och har låst in sig och är rädda så är Jesus fri ute på gatorna. Han har kommit in utifrån. Han strövar fritt. Inte rädd för något. Jag vill bli som han. Frid vare med denna församling, våra församlingar. Frid vare mer er, säger Herren. Jag ber att vi upptäcker Jesus mitt ibland oss och att det förvandlar rädsla till glädje.

I världens största rum

Det största rum vi vet är hela vår värld. Det är väl lika bra att köra på ända till slutet 😊 Jesus säger till alla människor att han önskar oss sin frid. Hans kärlek gäller alla. Det här vet vi också förstås, det är ju helt grundläggande kristendom. Men ändå behöver vi påminna oss om det också, eller hur? Och världen är sannerligen ett rädslans rum. Det behövs som aldrig förr människor som vill fred och frid, vägra se människor som annat än syskon.

Som slut på predikan är min bön att vi ska få så mycket av Jesus frid, ett ljus i vårt inre, att vi får finna styrka hos varandra i församlingen, att vi ska kunna bära friden med oss ut i världen. Vi kommer alldeles säkert behöva återvända in i glädjens rum många gånger för att hämta nytt ljus men då får vi väl göra det.

Frid vare med er.