En strand vid nådens hav

En strand vid nådens hav

Det har varit en nyhet i kyrkans värld de senaste dagarna att den gamle biskopen Martin Lönnebo dog vid mycket hög ålder. Har bidragit med mycket till kyrkan och tron i vår samtid. En sak är ljusbäraren. Vi ska tända ljus snart i den vi har här och den har ju funnits länge här men det är ändå en ganska ny sak. Det var Martin Lönnebo som gav seden att tända ljus nytt liv i Sverige 1968 då han var präst i Uppsala domkyrka och tog initiativ till den första ljusbäraren av det här slaget.

Den är nu mycket omtyckt för vi behöver göra något också för att uttrycka vår tro. Det är svårt ibland att säga exakt det man har i hjärtat och då kan man tända ett ljus och lita på att Gud förstår och känner allt vi har i vårt hjärta.

Nådens hav

Vi sjöng psalmen om att vara i Guds tystnad för jag förknippar även den med Martin Lönnebo. Han har skrivit om att när man närmar sig Gud och vill be och det kanske är svårt för att man har en del kaos inne i sig då kan man föreställa sig att man sätter sig ner vid nådens hav. Sitter på stranden och ser ut över vattnet. ”Du är gränslös, du är nära, du är ljus och jag är din”.

Havet är väldigt stort. Det kan se oändligt ut. Gud är större än allt vi kan föreställa oss. Det finns tröst i den tanken att vi får tillhöra någon som är mycket större, och man kanske nästan kan känna det som att havet fortsätter in i en själv. Att det talar till en på något sätt, det där vidsträckta.

Nådens hav måste betyda att det är en vänlig plats. Att vi är välkomna och efterlängtade hos Gud och att som det står man får vila utan krav. Man kan nog behöva sitta där en stund först innan man kan börja höra sina egna tankar, veta vad man vill och vad som är viktigt för en just nu.

Frälsarkransen

Lönnebo har utöver ljusbäraren också hittat på ”frälsarkransen” med pärlor för att meditera över livets stora frågor. Där är det många tystnadspärlor. Vi behöver god tystnad vid nådens hav. En bön till en pärla är ”jag är liten fastän stor för i mitt hjärta Gud bor”

Jag läste om molnpelaren och om eldpelaren som följde Israels folk på deras svåra vandring genom öknen. Det är vår tro att Gud är med oss också på vår väg men vi kanske inte märker det när det är för mycket annat som tar uppmärksamheten.

I Guds kärlek vill jag vila, sjöng vi. Vet mig önskad, älskad, sedd. Övar mig i barnets tillit, prövar höjd och djup och bredd.

Vi har lov att sitta vid nådens hav så ofta vi vill. Man måste inte vara duktig först eller förstå något först eller så. Det är egentligen det viktigaste Gud vill att vi ska göra. Låta honom älska oss. Ta emot.

Ett stormigt hav inombords

Man kanske har ett stormigt hav inne i sig. Det kanske är svårt att hitta sinnesro? Då har Lönnebo pärlor för det också. En ökenpärla för att få ha mig sig även sina bekymmer och problem när man vänder sig till Gud. En nattsvart pärla som säger ”hjälp mig när jag är i mörkret, så att jag finner ljuset”. Det är svårt att leva när vi måste låtsas som att allt är bra när det inte är det. Gud känner vårt hjärta ändå så vi behöver inte låtsas.

Man kan kanske tänka att det finns en massa saker man inte kan ta med sig till nådens hav för där borde man komma och vara helt fridfull och ren och fin från början? Eller så tänker man att vi har vår ryggsäck på oss med allt sådant som rör sig i oss och i våra liv och allt det får vi ha med oss också här. Men nu får vi, om så bara för en stund, ta av oss den och lägga den bredvid oss. När vi väl fortsätter så kanske livet på ett sätt är som förut men det kan också finnas något av den sista versen:

Vid Guds hjärta är jag buren, innesluten i hans famn. Medan hemligheten djupnar viskar Fadern ömt mitt namn.

Psalm 522 i psalmboken