Helig Ande i hjärtat och helig Anda omkring oss

Här är min predikan från igår på annandag pingst. Första annandagpingstpredikan jag någonsin hållit då det inte är så vanligt att ha gudstjänster på den dagen längre. Tycker det finns något fint med både del ett och del två i predikan så jag hoppas den kan vara till glädje!

Mitt steg mot att ha en egen tro

Jag har kommit att tänka på ett minne från när jag var kanske 13 år. Jag var med i någon slags kyrklig grupp, jag var ju inte konfirmerad än så jag fick inte vara med i den riktiga ungdomsgruppen. Men den här gången var det tillsammans med de stora ungdomarna och vi satt utanför kyrkans gård i Brunn.

Det skulle vara något bibelsamtal och Hillevi som ledde det tog upp ämnet som var den heliga Anden. Det måste varit såhär i pingsttid för det var varmt och grönt ute. Vad associerade vi den heliga Anden till?

Jag tyckte att de stora gav så snabba och bra svar så jag blev alldeles förskräckt inför att det skulle bli min tur att säga något. De sa att Anden var som eld, något tänkte på vatten och någon sa säkert vind. Riktigt vad jag sa vet jag inte helt, det var något stammande om att jag kanske inte upplevt Anden så mycket men att det var fint när man fick känna lugn och frid.

Slut på minnet. Nästan. För i mitt minne hänger det här ihop med en annan händelse. Jag minns att jag tyckte att jag var större då. Jag hade vuxit upp i olika kyrkgrupper i ansgars och killkören och allt vad det fanns på den tiden. Jag hade fått med mig den kristna tron som allt annat gott man får med sig från sin uppväxt. Men som ni kanske vet så räcker det aldrig att fortsätta så.

Förr eller senare måste man bestämma själv. Jag tyckte att det hade blivit lite dags att bestämma om det här var MIN tro eller om det liksom mest var något jag hade hamnat med i tack vare föräldrar och ledare. Om det var min egen tro så fick jag nog ta det på lite allvar och leva efter det.

Inget märkvärdigt vittnesbörd men det är mitt

Det är den enda ögonblicksberättelse jag har om att komma till tro, inte så dramatisk. Ibland som präst kan man få vittna om hur man kom till tro och då känner jag alltid att jag inte har så mycket spännande att komma med. Och det var KANSKE på samma kväll som vi satt där i Brunn med de stora ungdomarna. Eller så minns jag fel. Hur som helst kanske det spelade roll att vi talat om Anden. Och att det fanns äldre där som jag såg upp till. Att den kristna tron kunde vara en erfarenhet man levde med, inte bara utantillböner man lärt sig och bibelberättelser och så.

Guds verkan i ditt liv

Det spelar ju ingen roll för er vad jag varit med om men kanske att det kan väcka minnen inom er också om saker som skett som lett er vidare på trons väg. På ett eller annat sätt är det så att vi alla sitter här idag. Gud har på olika vägar fått tag i oss. Gradvis eller plötsligt och överraskande. Medfött i hemmet eller som ett okänt område som öppnat sig för oss senare som vi fått utforska. Idag på annandag pingst kan man gärna stanna upp inför det i tankarna och fundera på hur Gud verkat med oss.

Vilka människor som varit förebilder och följeslagare, vad som varit svårigheter, vad som ännu är svårigheter, hur livet förändrat oss och vår tro. Jag har verkligen inte så särskilt mycket till berättelse där, om det är så för dig också att berättelsen om hur du kom till tro är enkel så kan du ju dela klubb med mig och tänka att det är fint det också.

Där är vi på Andens område. Jag tycker fortfarande att det är som när jag ställdes inför frågan som 13åring. Jag vet inte alls vad jag ska säga om Anden. Inte på ett personligt sätt i alla fall.

Jag vet att ibland får man plötsligt tröst, får se sitt liv i ett större sammanhang, får frid, får känna att man nog är med på ett hörn i Guds stora verk. Det är förstås Anden.

Men jag skulle inte våga säga stora ord som att jag upplevt den stora elden eller vinden från Guds egen andedräkt. Jag läser Narniaböckerna för barnen hemma och där återkommer det att det stora lejonet Aslan inte talar med någon om sin väg i ANDRAS liv. Här om något ska vi inte jämföra oss utan värdesätta Guds unika handlande med oss.

Jesajas ord om vatten från Gud

I dagens texter tycker jag extra mycket om den från gamla testamentet. Så är det ofta med Jesaja, men det är svårt att predika över i regel.

Det börjar fint med att Gud talar liksom med ett smeknamn, Jeshurun, om Israels släkt. Det klingar av stor ömhet. Sedan talas det om stora mängder vatten! Stora floder av vatten över törstande mark, och Guds Ande över folket.

Vatten (fanns ju med i samtalet i ungdomsgruppen!) är förstås livgivande i torra trakter. Det handlar om nya strömmar av liv in i vår tillvaro. Vattenflöden är också som en smak av Edens lustgård för i bibelns början är det där alla floder rinner upp! Och de där barnen i folket ska skjuta upp som grönskande skott. Och de ska säga: Jag tillhör Herren.

Anden lär oss att vi är Guds barn

Det där är också Andens verk enligt bibeln. Att det får gro i våra hjärtan att vi tillhör Gud. Anden lär oss att vi är Guds barn. Vi får säga, jag tillhör Gud.

Ordet ”jag tillhör Herren” är förresten i stort sett exakt vad kyrka betyder. Kyriakos, det som tillhör Herren. Kyrkan består, förutom att vara socknar och stenbyggnader och så, framförallt av de som ledda av Guds Ande fått tro att de tillhör Gud.

 I sitt sammanhang talar Jesaja till ett folk som behöver tröst i stora svårigheter. De behöver påminnas om att hur det än ser ut så är de ändå Guds och Gud släpper dem inte. Ofta är det nog vad vi behöver också.

Gud verkar i världen

Vi har överskriften ”Andens vind över världen”. Vi får stanna upp idag inför att Gud faktiskt verkar i människors liv och i våra hjärtan. Man kan tro att det är Guds favoritsätt att handla i världen för då fortsätter vi att vara fria människor som i samarbete med Gud får försöka handla med vishet och mod gentemot vår omgivning. Gud är varsam med vår fria vilja.

Lite väl mycket kan man nästan tycka för det är så mycket som är för illa nu och framtiden oroar. Framförallt tänker jag på hur människors girighet och dårskap håller på att förstöra vår jord. Det märks ändå väldigt tydligt att det krävs omvändelse av människorna för hela världens skull. Vi måste vända om till ett ödmjukt tjänande på jorden. Just ett sådant som Jesus visar oss hur det går till.

I veckan har jag tittat på olika folksamlingar jag varit i och funderat på hur Gud verkar bland alla dessa människor. Det finns ju också andra nivåer än bara individen. Vår tid är så väldigt individuell att man glömmer det men varje mänskligt sammanhang har en egen kultur, vi handlar tillsammans på olika sätt. Ibland blir vi bättre tillsammans och ibland sämre.

Vilken Anda/e råder här?

I en andlig tradition talar man mycket om vikten av att ”skilja mellan andarna”. Och då menar man snarare ”anda” än ”ande”. Vad är det för anda i det här sammanhanget? Vad är det som driver oss? Är det uppbyggligt här eller är det destruktivt? Är det rädslan som styr här eller kärleken? Leder den här vägen närmare Gud eller längre bort? Det är värt att fundera kring i sin skolklass eller sitt arbetslag eller sin klubb eller sin kommun eller sitt land. Vad har vi för anda?

Finns det en aning av Guds rike i den andan, sådant som är gott för alla och inte ont för någon, så är det nog just den heliga Andens förtjänst. Och vi får var och en försöka skilja mellan andarna och be om hjälp att medverka till det goda mer än till det onda. Anden blåser genom världen vad vi än gör, annars skulle det kännas hopplöst omöjligt.

Guds Ande verkar i världen på otaliga sätt. Fler än vi kan greppa. Vi får se i backspegeln eller i vår nutid och försöka få en skymt av Guds handlande. Gud verkar ha fått för sig att inte tvinga någon utan vill locka oss till sig, och göra oss till en del av hans surdeg som ska genomsyra hela världen med Guds rike. Guds vind kan blåsa genom vilken mänsklig sammanslutning som helst och locka oss att hänga på i det Gud själv gör i världen. Vi får be för att det får ske särskilt överallt bland de som har makt över andra.

Vi får be att Guds Ande vattnar det livlösa och ger nytt liv och nytt hopp. Och dagligen påminner oss att se på världen utifrån nåden att vara Guds barn.