Här är min predikan från i söndags utifrån Jesus ord om att vi inte ska döma. Den fick jag mycket god respons på så den kanske är bra för dig också?
Att inte döma
Jag fick en fråga från en i församlingen nyligen om detta med att döma. Hur är det egentligen? Dömer Jesus eller inte? Ibland pratar vi om att Jesus inte dömer någon utan förlåter och upprättar men så säger vi också i trosbekännelsen att Jesus ska döma levande och döda. Hur är det med allt det?
Det är en bra fråga. Jesus kom till denna värld för att söka upp de förlorade och föra dem hem. Det måste vi hålla fast vid.
Samtidigt är Gud ansvarig för den här världen. På något sätt måste det onda stoppas, eller hur? Rättvisan måste gälla så att offer för det onda får upprättelse. Och till slut är det så att det onda inte får plats i den kommande världen där Guds rike blivit verklighet vid tidens slut. Så vid något tillfälle vid tidens slut kommer Gud behöva sätta punkt för det onda. Det är det vi säger i trosbekännelsen.
Domarstolen
(bär fram en stor pampig stol till mitten av koret och sätter mig på den)
Jag har en domarstol här! Jag bär fram den. Det är nämligen så att jag också är domare. På hobbynivå sådär.
Jag tycker det känns rätt bra att sätta mig på den här stolen. Mäktigt! Här kan jag sitta och döma på lite distans.
Jag är en rutinerad domare. Har dömt människor utifrån deras gärningar, utifrån deras motiv (som jag ju i och för sig inte kan veta något om), utifrån hudfärg kanske, kön, familj, deras förflutna, deras utseende. Sådär som man gör. Jag tror ni känner igen det.
Att döma är inte bara att bedöma utan att döma ut. Inte bara säga att ”han ljög” utan också att ”han är en lögnare”. Ingen idé att någonsin lita på honom igen. Eller inte bara ”nu tänkte hon fel” utan ”hon är så dum”. Och så kan man avfärda hela människan för en enda händelse.
Och man känner sig lite upphöjd här. Som den som har rätt att uttala sig om andras liv. Det kanske känns lite ensamt också. Det är svårt att komma andra människor nära om man samtidigt ska vara domare. Det får det vara värt. Eller?
Vad är det att döma? Typ att döma ut.
Nu kan ni ju fundera lite allihop på hur bra det är att jag sitter här på stolen. Man skulle kunna hävda att mina domar rätt ofta mest är fördomar? Att jag förenklar på ett orättvist sätt. Att jag sällan vet motiven till folks handlingar, eller känner till vilka de är innerst inne och vad som gjort att de handlar som de gör. Framförallt kan man undra om jag själv är kvalificerad till att ha den här posten som domare.
Jag kliver av. Också en lättnad faktiskt. Nu står jag mer tillsammans med er. När jag tänker noga efter så kanske jag också ljuger eller missuppfattar rätt ofta. Kanske bäst att hålla mig borta från stolen.
Jesus talar om att inte döma och det låter väldigt likt vad han säger om att älska sin nästa. Det går inte för oss att göra båda. Antingen dömer vi eller älskar. Avfärdar eller ger en chans.
Man får fortfarande säga ifrån
I vårt samhälle idag är det rätt förvirrat med detta. Nyligen hänvisade politiker till liknande Jesusord då någon hade gjort något väldigt olämpligt. Man kan inte göra så bara för att komma undan ansvar! Det blir lätt som att ingen kan säga något om något alls. Det vore ju galet. Vi måste fortfarande säga ifrån så fort något är fel. Det gör minsann Jesus.
Det handlar inte om att man skulle behöva vara felfri för att få komma med kritik. Det är det andra jag gjorde på domarstolen vi får passa oss för. Att avfärda hela människan som ett ruttet ägg som det aldrig kan komma något gott ifrån. Säga att ”Hela människan är sådan”. Det är ju fortfarande vår medmänniska vi talar om. Den vi har i uppgift att älska! Vi måste kunna kritisera och älska samtidigt.
Det kommer till och med i slutet på det Jesus säger: ta nu först bort bjälken i ditt öga, sen kan du hjälpa dina syskon med deras flisor i ögonen. Vi kan ju inte bara säga att alla ska ha kvar sina flisor eller hur?
Kärlekslösheten
Jag har ett citat från en präst för över hundra år sedan, David Petander. Han klarade inte helt av att vara i det vanliga samhället för han tog bergspredikan på största allvar och det blev krångligt. Så han levde i radikal kärlek till alla han mötte. Han visste vad han talade om när han talade om dessa bibelställen. Han sa:
”Mig synes att grandet (bjälken alltså) i min broders öga, det är alla mina broders fel och laster, men bjälken i mitt eget öga är helt enkelt min kärlekslösa dom över min broder.”
David Petander
En sak där på domarstolen är att domarna faller lite olika lätt. Det finns såna man inte tycker om och då är man snabb att börja vifta med klubban. Sen är det som att ju mer man älskar personen desto mindre sugen är man. Då vet man ju mycket mer vad det kan finnas för skäl och hur personen brukar vara annars och har en annan förståelse.
Att döma sig själv utan bjälke i ögat
Sig själv. Har vi kanske olika förhållningssätt till. Många dömer sig själva hårdare än sin värsta fiende. Andra bortförklarar allt. Även när vi ser på egna fel är det bra om vi börjar med att försöka få bort den kärlekslösa bjälken. Du är trots allt Guds älskade barn. Du sa något lite klumpigt och det ställde kanske till skada men du är ingen hopplös idiot för det. Du är fortfarande Guds älskade barn även efteråt. Tala inte illa om den Gud älskar.
Hur blir man av med bjälken i sitt eget öga? Sin kärlekslöshet? Det finns ett fint och ett jobbigt svar på det. Det fina är att vi ibland lyckas lyfta oss och se på varandra med mer kärleksfulla ögon. Vi har fått lära oss från Jesus att det är det bästa sättet för oss att leva och att vi ska försöka ta efter hans sinnelag. Vi får be Jesus om hjälp och då går det ofta att byta blick. Det tråkiga svaret är att den där bjälken i ögat återkommer hela tiden. Den har rötter inåt på något sätt. Kärlekslösheten är ju samma sak som synden i oss.
Gud är inte som vi
Det viktiga är att Gud inte är som vi. Vi får inte förväxla Gud med hur vi skulle bete oss om vi fick sköta dömandet. Gud har inte någon kärlekslöshet i sig. Gud känner oss och vet hur det är att vara människa. Han kom ju till de förlorade fåren för att rädda dem.
CS Lewis skildrar det som så i en bok att här står himlens portar öppna. Jesus välkomnar oss till sitt rike. Det gällde då i Galileen, det gäller nu och det gäller vid livets och tidens slutl. Gud välkomnar oss.
Och då vill man ju gärna komma. Men så förstår jag att de där flisorna i ögat inte passar med Guds rike. Mina laster och synder. Och de kanske jag är fäst vid. Vill ha kvar. Men så tänker jag kanske ändå att det finns så mycket fint där att jag ändå vill komma till Jesus. Ser man det på det sättet så är det vi som dömer oss själva om vi vägrar ta emot det Gud vill ge.
Skönt att till slut lämna domarstolen
Bjälken i ögat är värre. Vill jag gå med på att lämna ifrån mig mitt dömande av andra? Mitt högmod, min avund och allt det som liksom är roten till det onda? Ju mer vi får mogna i tanken förstår vi nog att det är en väldig börda som lyfts av oss om vi lämnar också de sakerna till Jesus. Det är inte kul att sitta på domarstolen. Det är inte vår plats.
Jag hoppas att Jesus till slut lyckas få in alla i sitt rike. Det står skrivet ”Gud vill att alla människor ska bli frälsta”. Vi får be för att det ska kunna bli verklighet. Men det vet ju inte vi.
Att skynda sig upp igen när man råkar sätta sig
Men vi får öva oss varje dag i att leva efter Guds rike. Så fort vi märker att jag visst råkat sätta mig här på stolen igen så får vi skynda oss av. Försöka ta till sig Jesus sätt. Tills det blir naturligt för oss. Och vara väldigt glada att Jesus inte är så snabb som vi att döma men desto gladare i att rädda oss.
Lämna ett svar