Johannes Döparen och rituell rening

En gästbloggpost av Martin Landgren om hur det kommer sig att Johannes döparen döpte!

Med tro glädje har jag idag Martin Landgren som gästbloggaren på Vandra Vägen. Det hör väl inte till vanligheterna att det finns med fotnoter i bloggposterna här men idag är det så. Martin forskar i nya testamentets värld så här finns det gedigen läsning! Tack Martin! Vill ni läsa mer om Johannes kan ni också läsa om ”den tredje stora stafettpinnelämningen vid Jordan”.

Gästbloggaren Martin Landgren

Hej!
Martin Landgren heter jag och är kollega till Tomas och har fått äran att gästblogga på denna alltid väl uppdaterade blogg. Just för tillfället jobbar jag framförallt som doktorand (forskarstudent) i NT på Enskilda Högskolan, men också ca 20 procent som präst i Ulricehamn. Eftersom vi inom ramen för doktorandutbildning precis varit i Israel/Palestina på en arkeologisk studieresa, var det synnerligen intressant att läsa texten om Johannes Döparen i söndags.

Vad är rituell renhet?

Jag ber i förväg om ursäkt om texten är ganska nördig. För oss som bor i ett av världens mest sekulariserade länder 2000 år senare, kan det vara svårt att förstå skillnad mellan moralisk och rituell renhet. För att förstå biblisk historia är det dock viktigt att ibland gräva lite för att förstå bakgrunden. Jag kommer komma in på det en del, men det är viktigt att förstå att det att vara rituellt oren inte var samma sak som att ha syndat. Det var mest en fråga om man kunde vara en del av en gudstjänstgemenskap eller inte. För alla typ av rituella orenheter, fanns alltid sätt att rena sig, som oftast innebar någon form av tvagning i vatten.

I judisk vardaglig, religiös praktik fanns därför sedvänjan med att rena sig genom att helt doppa sig i vatten. Faktiskt är det så att från 150 f Kr och framåt (alltså ungefär tiden för Mackabeerupproret och den kortlivade hasmoneiska monarkin) finns det fullt av så kallade mikvaoter (”miqve” betyder ”en samling” dvs en vattensamling) i Israel. En mikvaot är en bassäng med trappor ner, som en eller flera personer kan gå ner i och doppa sig i. Kopplingen mellan dessa, och Johannes Döparen är intressanta för att förstå vad Johannes Döparen, och i förlängningen Jesus, hade kommit för att göra.

Fädernas regler

Mikvaoterna fanns för att man skulle kunna rena sig rituellt. Det var nödvändigt för att få vara med i tempelgudstjänsten, eller för att ens offer skulle kunna användas i templet. Varifrån kommer då idéen med rituell renhet? Enkelt uttryckt: I första hand från bibeln, i andra från Rabbinernas tolkning av bibeln.

Biblisk bakgrund:

• I 3e mosebok 15 nämns på ett antal ställen hur man skall rena sig själv efter att vissa kroppsliga omständigheter har uppstått. Denna rening skedde genom att nedsänka hela kroppen (Tekvilah, Hebr., baptimso, grek.), innan man åter kunde vara en del av en gudstjänstgemenskap. Vanligen var omständigheterna kontakt med lik, vid hudutslag, vid sädesuttömning för män, och efter menstruation för kvinnor. Den orenhet detta medförde var inte moralisk, utan rituell, vilket innebar att man inte hade tillträde till tempelgudstjänst (möjligen också till synagogegudstjänst) utan att ha renat sig. Det tycks dock vara så att vissa mer nationalistiska delar av judendomen på Jesu tid använde sig av dessa ceremonier i överförd bemärkelse.  Med andra ord var kontakten med hedningar av vissa grupper förstådd som medförande orenhet.

Rabbinsk Bakgrund:

• Reningsceremonierna omnämns i NT, och då får vi möta hur Rabbinerna kommit att förstå texterna från 3e Mosebok. I Mark 7:1 – 4 nämns att ”Fariseerna och alla andra judar håller fast vid fädernas regler och äter aldrig utan att ha tvättat sig om händerna, och när de kommer från torget äter de inte utan att ha badat sig rena. Det finns också många andra traditioner som de håller fast vid, som att skölja bägare, kannor och kittlar.”  Det finns några viktiga begrepp här. Dels ”håller [fariseerna och alla andra judar] fast vid fädernas regler [kratountes tän paradosin tån presbyteron]”. Här avses antagligen den muntliga tradition, som så småningom blev nedskriven (omkring år 200 e kr) i vad som idag är känt som Mishna. Antagligen fanns en kärna som en muntlig levande tradition som rabbinerna traderade redan på Jesu tid. Inte minst de viktiga klassiska, judiska författarna Josefus och Filon beskriver utförligt på några ställen judiska reningsceremonier från 1a århundradet, vilket visar att det här var en praktik som fanns i bruk på Jesu tid, även omnämnt i källor utanför bibeln. Detta tyder på att även om texterna inte var nedskrivna, så var de närvarande på Jesu tid som levande muntliga traditioner.

Reningsceremonierna beskrivs inte särskilt utförligt i GT, men i de senare rabbinska muntliga traditionerna finns en utförlig beskrivning av vilka regler som gäller. Dessa regler tillmäts samma auktoritet (i praktiken) som de bibliska texterna. I Mishna, som är den rabbinska judendomens absolut viktigaste skriftsamling, i traktatet Pirkei Avot, beskrivs hur Mose mottog inte bara den skriftliga utan också den muntliga Torah (alltså fädernas regler) på Sinai berg. Med andra ord är alltså den rabbinska tolkningen faktiskt lika ursprunglig som själva Torah enligt Pirkei Abot.

I den muntliga Torah, väldigt förenklat, fanns en samling bud om hur man skulle lyckas undvika att överträda Guds lag. I detta sammanhang dyker reningsceremonier upp.  De reningsceremonier som dyker upp som en kommentar av t ex 3e mosebok är därför synnerligen utförliga. Bland annat finns en lång diskussion i Mishna (som alltså är något senare än NT, och antagligen därför inte känner till Rabbinernas senare diskussioner i frågan) om vilken typ av vattenkälla som är tillåten att rena sig i. Vattnet får nämligen inte vara ditburet av någon, utan måste vara en flödande källa eller en samling regnvatten.

Mikvaoter

Från ca 150 f Kr börjar det alltså dyka upp Mikvaoter i såväl Israel som så småningom i diasporasynagogor. Arkeologen Yonatan Adler påpekar det betydelsefulla att före 150 f Kr så finns inte några arkeologiska bevis eller tecken på att man på bred front inom judendomen iakttog kosher eller använde sig av reningsbad. I och med Mackabeerna, så sker en religiös väckelse (eller vad man skall kalla det) som gör att judar på bred front börjar blir mer noggranna även utanför elitcirklarna med att leva rituellt rena liv.[1]

Därför så kan man se hur det från och med 150 f Kr dels framkommer (genom arkeologiska undersökningar) att man inte åt oren fisk- och skaldjur, avstod från fläsk (eftersom grisben inte hittats) samt att mikvaoter börjar byggas på bred front. Bland annat kan man se hur mikvaoter byggs på offentliga platser som vid by-synagogan, eller vid vissa livsmedelsproduktionsplatser.

I den här första fasen, verkar man vara mindre noggrann med att det inte skall vara ditburet vatten, något som Mishna senare ägnar ett visst utrymme åt; noggrannheten ökar med tiden. Men redan vid säg 100-talet f Kr kan man se att reningsceremonierna var viktiga: För att garantera att man skall kunna ge en viss vara som offer till templet, behöver den vara rituellt ren. Därmed måste den som odlar, eller producerar varan, vara rituellt ren under produktionen. Därför kan man hitta mikvaoter till exempel vid vin- och oljepressar.

Ett intressant exempel är Herodes den Stores vinterpalats i Jeriko. Det fanns i anslutning till palatset en stor vin- och olivoljeproduktion. På samma sätt som vi kan Krav-märka våra produkter, och att det då skall finnas vissa produktionskrav som är tillgodosedda, så var det ett behov att ha möjligheter att lätt bli rituellt rent när man tillverkade olja och vin. Därför finns ett antal mikvaoter i palatsets produktionsområde.

Johannes Döparen och rening från synd

Så här långt är de regler som börjat följas kring rening helt och hållet rituella, och inte moraliska. Menstruation eller kontakt med lik var inte syndigt i moralisk bemärkelse. Reglerna har egentligen haft en poäng att hjälpa enskilda att leva ut sin judiska identitet, att se sig själva som en del av förbundsfolket – hela vardagslivet är intimt sammankopplad med Guds bud, och fädernas traditioner kring dem. Reglerna i 3e mosebok har framförallt varit relaterade till möjligheten att delta i en gudstjänstgemenskap.

Under hundratalet f Kr och framåt, så börjar en rörelse på olika plan, där de här reglerna börjar appliceras på bred front, av olika grupper. Fariseerna (som ville hjälpa vanligt folk att kunna leva enligt Torah) var bara ett judiskt parti, det fanns fler. Sadukeerna (det judiska prästpartiet) var ett annat, som naturligtvis av professionella skäl var mycket noggranna med den rituella renheten, för att kunna sköta sina uppgifter. [2]

Johannes döparen av prästlig släkt

Man kan nu notera, att enligt Luk 1, så är Johannes född in i en prästsläkt, som kommer från Judéen, det vill säga trakten kring Jerusalem. Han är alltså van vid att ha renat sig själv från tidig ålder, om han växte upp med sin familj.

Ny tonvikt på moralisk renhet

Det Johannes Döparen dock gör, är att han betonar den moraliska renheten, istället för den rituella. Dopet (grek. Baptismo – ”att helt nedsänka”) han döper med, är ett dop till omvändelse, alltså till ett nytt liv som följer nya moraliska värderingar: ”bär då sådan frukt som hör till omvändelsen” (Luk 3:8). I texterna om Johannes Döparen i NT är alla inklusive soldater, tullindrivare och alla andra kallade till ett nytt liv, där man bär omvändelsens frukt.

Samtidigt är ju Johannes dop en rening helt i linje med vad NT säger att Jesus skall göra, nämligen ge människor tillgång till gemenskapen med Gud, på samma sätt som reningen från rituell orenhet gav en människa nytt tillträde till templet. När Johannes i Joh 1 pekar på Jesus och säger ”Se Guds lamm som tar bort världens synder” så anknyter det till såväl ritualer – påskmåltiden – som till moralisk rening.

[1] Se Yonatan Adler, 2022, The Origins of Judaism An Archaeological-Historical Reappraisal, Yale: Yale University Press.

[2] Mycket tyder också på att Qumrangemenskapen (som ofta tänkts vara Esseer) var antagligen en utbrytargrupp från Sadukeerna. Denna utbrytargrupp, med tydliga apokalyptiska förtecken, hade som mål att utbreda en noggrann rituell renhet inte bara för präster i tjänst i templet, utan för alla judar. Antalet mikvaoter i Qumran är därför högt, givet att den bofasta befolkningen tycks ha varit låg. Josefus beskriving av Esseerna (som man brukar tänka är den grupp som samlades i Qumran) betonar att man tog den rituella renheten på stort allvar. Även de egna reglerna som återfinns i t ex Damaskusdokumentet och The Community Rule, avslöjar behovet av ständig rening. (För den som är intresserad av att gräva djupare – pun intended – i Qumrantexterna finns de att finna online, t ex här: https://www.deadseascrolls.org.il/home )