Den ostoppbara lovsången

Predikan på tacksägelsedagen 2023.

Här är predikan jag höll på tacksägelsedagen i söndags på ekumenisk gudstjänst. Det var svårt att predika med tanke på att vi lever med sorgen inpå skinnet nu men jag är glad att ändå ha fått tänka på tacksamheten och lovsången när allt är som det är. Hoppas predikan kan vara till glädje för dig.

Den ostoppbara lovsången

Läsning av Lukas 19:37-40 om Jesus intåg i Jerusalem.

Lärjungarna har lovsången på läpparna och i sina hjärtan. I min psalmbok är lovsången rubrik för denna söndag. Det verkar som att den bara måste ut. Lärjungarna förstår att de är med i något stort, Guds verk i världen. Och de sjunger:

Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.«

Lärjungarna lovsång

Fariséerna vill att Jesus ska få dem att sluta men Jesus svarar med de odödliga orden:

”Om de tiger kommer stenarna att ropa”.

Jesus

Stenar kan inte ropa egentligen va? Men det är som att lovsången är en ostoppbar kraft, ett flöde som måste rinna ut någonstans, tystar man lärjungarna så bubblar det upp ur själva marken.

Lovsången ska aldrig upphöra

I min kyrkas nattvardsfirande ber vi ibland dessa ord:

”Helig är du Gud, Hela skapelsen lovar dig, du som ger liv åt allt. Genom alla tider samlar du åt dig ett folk, och lovsången till din ära skall aldrig upphöra.”

De sista orden kan man upprepa långsamt. Lovsången. Till. Din. Ära. Skall. Aldrig. Upphöra. Aldrig. Om det så blir stenarna som får ropa.

Aldrig är ett starkt ord, eller hur. Just därför får vi hitta mycket kraft i det idag.

Vårt svar till Gud

Vi tror att Gud skapat oss och skänkt oss rikt av sina gåvor. Gud har kommit till oss i Jesus Kristus och räddar oss och för oss hem. När vi vänder oss till Gud så har Gud redan länge talat till oss genom sina kärleksgåvor. Det vi säger är alltid ett svar kan man säga.

Hur vårt svar ser ut är lite olika. När lärjungarna sjunger orden är det från en psaltarpsalm och strax intill står det berömda ordet ”Hosianna”.  Man brukar säga att Hosianna betyder två saker. Ordet betyder ”hjälp!!” men eftersom det är i ett sammanhang då hjälparen kommer så får det också tonen av ”Hurra!”.

Det är svårt att tala om lovsång utan att ha med det där tycker jag. Livet är ofta svårt och sorgligt. Det låter krävande och kvävande att ha något slags krav på sig att tacka och lovsjunga Gud i allt som händer oss. Men om lärjungarna kunde komma med ett tvetydigt Hosianna så kan väl vi det också. Ett rop från hjärtat som rymmer både ock samtidigt. Hurra. Hjälp.

Gud känner oss bortom orden

Det viktigaste i lovsång, precis som med bön, börjar långt innan orden vi säger. Det viktiga är att vi vänder oss mot Gud. Vi har ju inga problem med att låna andras ord i våra sånger och göra dem till våra egna och det beror på att vi vet att Gud ändå känner oss bortom orden.

När jag läste till präst hade jag en klasskompis som hette Martin och någon gång var det ett samtal om just lovsång. Då frågade Martin vilket det var vi talade om. Menade vi lovsång som musikstil eller menade vi lovsång som livsstil?

Lovsång som livsstil

Det finns ju lovsång som musikstil, lite poppigt, och det kan man tycka olika mycket om. Det finns också mer högtidliga liturgiska lovsånger som man säkert också tycker olika mycket om. Men saken i sig, att vi får göra våra liv till en lovsång till Gud, det är omistligt i vår tro.

För att illustrera det tänkte jag gå till ett av tio Guds bud. Hemma tyckte de det var viktigast att jag tidigt lärde mig nummer fyra av dem. Hedra din far och din mor.

Har man konfirmander får man alltid försöka reda lite i det (och ibland lite krångligt för det är ju inte så att alla föräldrar alltid är värda sina barns respekt). Hur hedrar man sina föräldrar? Att säga tack är en bra sak. Att inte ta för givet utan uppmärksamma det man fått. Att tala med dem och lyssna till dem och finnas i varandras liv kan väl också vara att hedra dem.

Men att hedra dem kan också vara att växa upp och leva på ett sätt man kan vara stolt över. Lära sig ansvar och omsorg, ödmjukhet och mod. Att göra något gott av det man fått. Ibland med mänskliga föräldrar får man göra något gott även om man inte fått så mycket gott att utgå ifrån.

På samma sätt egentligen med lovsång som livsstil. Vi får tacka Gud, vi får vända oss till Gud, vi får leva våra liv på ett sådant sätt att vi lever efter det vi tror på. Hedrar Gud i hur vi är mot varandra. Hur vi ser på livet. Allt sådant. Det är en väldigt, väldigt bred syn på vad lovsång kan vara men en syn som fördjupar vad det är fråga om här.

En grund i hjärtat

Man kan önska att lovsången inte är något vi lägger uppepå allt annat i livet, som en fin yta, utan mer som en grund vi får bygga livet på. Det kanske tar lång tid för oss att låta lovsången sjunka. Ända. Ner. I. Hjärtat. Att tron får bli integrerad med hela oss och hela våra liv. Det är förstås också den heliga Andens verk när det sker.

Ett liv byggt på att vi anat Guds kärlek till oss och ser på allting utifrån det, där är grunden till det kristna livet. Lovsången är det bästa tänkbara perspektivet på livet i stort. Den är bra för oss, den är inte ett krav från en grinig Gud som kräver hyllningar utan sättet för oss att leva ett positivt befriande liv till glädje för oss själva och andra. Ett gensvar på vad Gud gjort för oss.

Thomas Mertons katt

Jag hade en katt en gång, den fick flytta till svärmor sen för att det är så kaotiskt hemma. Mystikern Thomas Merton pekade på en katt en gång och sa att den hade mycket att lära oss människor. Katten är fullt nöjd med att vara katt. Men vi människor har det svårare, vi slits mellan olika begär och har så många olika mål i våra liv. Vår svåra uppgift blir att integrera. Vara som katten och grunda våra liv på att vi är Guds, vara en människa, Guds avbild, och hedra det fullt ut. Vara sig själv som man säger.

Varje människa har sin egen röst. Vi är en kör av lovsångare. Från olika kyrkor. Varje människa får lovsjunga på sitt eget sätt, annars fattas det en stämma i kören. Gör som du kan.

Så det är klart att Jesus tyckte det var en konstig tanke att tysta lärjungarnas lovsång. Det är ju för detta vi finns till! Vi är skapelsen som vänder sig till sin skapare.

Tröstande ord från Jesus

Men åter till de stora orden. Ska lovsången till Guds ära aldrig upphöra? Kommer stenarna att ropa då? Jesus säger ju så.

För mig är det här ett tröstande löfte från Jesus själv. Att allt inte hänger på oss. Att Gud trots allt håller världen i sina händer. Att när människorna sviker i sin uppgift så strömmar livet fram på andra vägar. I vårt land tänker vi att vi är så få i leden i våra kyrkor men här finns det tröst. Lovsången kommer inte upphöra. Kyrkan kommer inte försvinna. Guds ande leder den. Om det krävs kommer stenarna ropa.

Jag tänker ofta på vår arma planet och hur illa vi sköter den. Det ingår också att vi ska lovsjunga Gud genom hur vi tar hand om vår värld förstås och det går väldigt illa nu. Vi kommer att gråta många tårar över allt som håller på att gå förlorat. Ibland tänker jag att allt är förlorat. Men vi får ta Jesus ord som ett löfte även där.

Jesus säger att även om människorna först övergett Gud och sedan förstört hans skapelse så finns Gud kvar. Stenarna själva ska ropa. Lovsången till Guds ära ska aldrig upphöra. Vi kanske inte kan se framför oss hur det ska gå till men Gud överger aldrig den här världen eller oss. Även i detta nu bär han oss.

Vi som samlas kring Jesus nu

I vår kyrka här borta gestaltar vi dagens evangelium varje högmässa. Vi bär in ett kors med Jesus på främst i processionen som inleder vår gudstjänst. Och då påminns vi om att just nu är det vi som ska prisa Gud. Ropa på hjälp, tacka, göra våra liv till en lovsång.

Ännu behöver det inte bli stenarna som ropar för vi gör det. Vi kanske inte alltid har stor framgång med tron i världen men kyrkan lever. Och med Gud är ingenting någonsin helt utan hopp.

Vi ber:

Gud vänd våra hjärtan till dig. Påminn oss om din nåd och godhet. Hjälp oss att leva med hopp och glädje i denna värld såsom den är. Amen