Asken och askan

Min predikan på askonsdagen som inledning på fastan.

Igår på askonsdagen predikade jag många gånger på olika platser. Här är det jag sade på kvällens askonsdagsmässa i Ulricehamns kyrka. Jag försökte styra det mot att fastan inte ska vara en tid som driver oss ännu längre bort från att vara i kontakt med oss själva och våra behov utan snarare en tid att möta Gud i det fördolda. Hoppas det är till glädje för dig som läser.

Asken

Jag har med en ask idag på askonsdagen. För att det är sista chansen att vara lite skämtsam kanske i en predikan innan den allvarliga fastan börjar. Men icke desto mindre. Vet ni vad som finns i denna ask?

Nej det vet ni ju inte. Det är fördolt för er. Vi har alla en ask med sådant som är dolt inom oss. Som vi inte kan se på varandra att det finns där. Vi kanske knappt vet själva vad som finns i asken, vi kanske tvekar att öppna de dolda inre rummen för att vi är rädda för vad vi ska hitta där av saker vi gömt undan för att slippa se. Kanske är vi ovana för att vi ignorerat det inre länge.

Nu börjar fastan, dessa 40 dagar fram till påsk. Det finns i traditionen att man kan avstå från saker man brukar äta eller dricka eller ägna sig åt för att skala av livet och se sina behov och sina begär klarare. Det handlar om att se på sitt liv med en annan blick och utifrån att vi lever inför Guds blick.

Inte självoptimering

Jag tycker det finns något svårt i att tala om fastan i vår egen tid. För det finns så många som ändå ägnar sig åt att hela tiden förbättra sig själva genom att ha sträng disciplin. Man är redan otroligt noga med vad man får lov att äta eller hur man måste motionera för att känna sig ok. Man optimerar sin sömn och allt vad det är.

Mångas liv är ett ständigt förbättringsprojekt. Och det LIKNAR ju lite det här med att i fastan avstå från saker men ändå inte. Jag tror inte att fastan ska vara ett allmänt felfinnande mot oss själva. Det eviga självförbättrandet är tyvärr ett sätt att leva med väldigt lite nåd. Väldigt mycket prestation. Mycket är sådant vi dragits med i av bara farten. Därför finns det stor risk att det eviga förbättrandet i själva verket gör oss mer splittrade. Mer vilsna inför vad jag själv vill och längtar efter. Mer distanserad från min kropp och mina känslor.

Fastan inbjuder oss till att inte leva våra liv så mycket i andras blick. Jesus säger att vi ska komma ihåg att vi lever inför Gud som ser oss. Ser på oss med goda ögon. Att avstå från något i fastan ska hjälpa oss komma ihåg att rikta oss mot Gud.

Askan

Vi lever mer än någonsin förr våra liv med tanke på andras omdöme om oss. Enligt evangeliet vi hörde var det så redan på Jesus tid men vi kan tycka att det som var då är en västanfläkt mot vår tid. Vi har vant oss att vara vår egen PR-byrå och vi delar våra liv på internet och försöker få det att se bra ut. Vi försöker hänga med och duga.

Nu får vi byta perspektiv. Askan vi tar emot på pannan snart är ju ett tecken på det som inte består. Askan är det som blir kvar till slut av det mesta i livet. Vi jagar efter det som inte har något bestående värde. Även mitt liv kommer att ta slut och bli stoft.

Åter till det dolda rummet. Det får stå för den inre kammare som den Jesus talar om där vi får möta Gud i det fördolda. Vi får glänta på de dolda rummen denna fasta. Vända oss till Gud som ser allt i oss. Vet vilka vi varit, vilka vi är, vilka vi kan bli. Där vi vänder oss till Gud är en helig plats. Ingen annan har med den att göra.

Det finns mycket skit i det inre rummet. Där finns också mycket vackert och framförallt finns Gud själv där, närmare än vårt eget hjärta. Konsten i att tala med Gud där är att lita på honom. Lita på att jag kan vara ärlig. Inte dölja något, inte sålla i vad man tror kan vara ok att tala med Gud om. Det är också ganska långsamt där i det inre rummet så det måste också få ta den tid det behöver. Även det är något som är svårt för oss i vår tid.

Att närma sig Jesus i fastan

Fastan är också tiden för att närma sig vad Jesus gjort för oss. När vi verkligen försöker leva efter det vi på djupet tror på så märker vi hur svårt det är. Det kan verka som att det är lätt att vara god tills man försöker. Vi förstår med ny klarhet att vi inte kan vara goda på egen hand.

Att det inte bara är de andra som har en hel del dolda synder i sina inre rum utan jag själv har det. Då kan vi förstå att vi behöver en frälsare. En som kämpade mot det onda intill döden där jag ger upp vid minsta motgång. Hur det fungerar kanske vi inte förstår men vi förstår att vi behöver någon att hålla i som inte är vi själva. När vi ser vad som inte är bestående får vi söka oss till den som är den eviga grunden för allt.

När vi får askan får vi också höra kärva ord om att vi är stoft. Vi får också höra att vi ska omvända oss och tro på evangeliet. Strax efter att vi får askkorsen får vi gå fram här igen och ta emot nattvarden.

Vi får försäkras om att vi lever av Guds gåvor som upprätthåller livet mitt i nöden. Han ger liv åt vår inre människa dag för dag. Vid fastans slut väntar ännu ett kors i pannan. I dopvatten vid påsknattens doppåminnelse. Vi kanske är aska men vi tillhör också den har det eviga livet.