*Forskaren* Martin Landgren gästbloggar om förebildens betydelse!
Roligt att än en gång ha Martin som gästbloggaren på Vandra Vägen. För en tid sedan skrev han här om Johannes döparen och rituell rening. Dagens ämne om förebilder har jag hört Martin tala om många gånger nu och tycker det finns något väldigt tänkvärt i detta. Ordet över till Martin:
Förebildligt ledarskap
Det är kul att få gästblogga på Tomas eminenta blogg. Jag fick frågan om jag kunde skriva om ledarskap och förebildlighet (som jag ofta återkommit till i olika sammanhang på sistone).
Den här lilla texten kommer först vara ganska teoretisk i del I för att sedan göra en praktisk tillämpning i del II. Om du inte är intresserad av den teoretiska grunden (som kan framstå som lite krånglig, kanske), så hoppa direkt till del II.
Del I.
Inom ramen för min forskning har jag kommit att intressera mig mycket för ledarskap. Den teoribildning jag jobbar utifrån (Social Identitetsteori, förkortat SIT) har nämligen jobbat mycket med att förklara varför vissa människor blir effektiva ledare i grupper.
Det bygger på att vi människor lägger en ganska stor del av vår identitet i gruppmedlemskap enligt SIT. En människa som själv definierar sig som medlem i en viss grupp (jag hejar på ÖIS, jag är kristen, jag är pappa) utför rent kognitivt en process i hjärnan där den avpersonaliserar sig själv, och istället identifierar sig med de viktigaste dragen i gruppen man identifierar sig med.
T ex innebär det att jag när jag identifierar mig som pappa gör kännetecken för pappor till mina egna kännetecken. I varje grupp finns därför ett antal kännetecken, som man som medlem i gruppen kan leva upp till mer eller mindre bra.
Dessa ideal kallas prototyper. En god far kanske kan sägas vara pålitlig, trofast, kärleksfull och säg modig (eller vad vet jag!?). Ett prototypiskt beteende för en pappa är alltså att agera pålitligt, trofast, kärleksfullt och modigt.
Nu är det så, enligt forskning inom SIT att människor som beter sig som gruppens ideal, som beter sig prototypiskt, får efterföljare i gruppen. Särskilt nya medlemmar som undrar hur man bör bete sig för att vara en del av gruppen.
Det betyder att den prototypiske medlemmen får ett större inflytande än vilken annan medlem som inte beter sig lika prototypiskt. Särskilt tydligt blir detta när en medlem av en grupp lider inför utomstående för att fullgöra gruppens ideal.
Medlemmarna kan då helt enkelt se att här är en människa som inte tar lätt på medlemskapet utan menar vad den säger. Ju mer man beter sig prototypiskt, desto troligare är det att man blir efterföljd av andra.
Del II.
Nu kan vi därför vända blicken till den tidiga kyrkan. I 1 Timoteusbrevet 3:1-7 och Titusbrevet 1 beskrivs hur ledare i kyrkan skall vara.
I breven (som kanske skall dateras i början av 100-talet enligt forskningen) står det om den som vill bli församlingsföreståndare (det ord används som ligger till grund för ordet biskop – /episkopos/).
Det som förväntas av ledaren är inte att den t ex skulle vara en skicklig administratör eller duktig på att sjunga. Det som sägs om episkopen är att den skall på ett rimligt sätt leva ett föredömligt kristet liv. Det är det som förväntas.
Som en liten bisak nästan förväntas också att den skall kunna undervisa. I övrigt är allt en fråga om föredömlighet. För den tidiga kyrkan förväntades inte något annat än att man skulle leva som en kristen fullt ut för att bli en ledare.
I vår tid
Jag tänker att det är en utmaning för oss i vår tid. Vi tänker ofta att ledarskap handlar om att ha gått den eller den kursen, eller besitta den eller den förmågan. Det är förstås trevligt att vara på kurs eller att ha god förmåga att organisera. Men viktigare i den tidiga kyrkan var att det fanns en harmoni mellan ord och handling.
Den saken har inte ändrats på 2000 år. Man hade lite tillspetsat kunnat säga att ledarskap börjar i att genuint tro på det man gör, och hålla fast vid det. Det visade sig vara ytterst framgångsrikt för den unga kyrkan, och det är faktiskt precis lika viktigt idag.
Martin Landgren
Lämna ett svar