Kära pappa, kära lillasyster

Begravningstalet jag kunde ha hållit

Det har nu gått ett halvår sedan de svåra dagarna i höstas då först min pappa och sedan min lillasyster dog med några veckors mellanrum. Jag har fått lära mig i arbetet som präst att sorg tar tid och även att det är bra att bearbeta sina tankar undan för undan.

För ett tag sedan funderade jag på hur jag skulle gjort om jag själv skulle hållit talet på deras begravningar (vilket jag är glad att jag inte gjorde). Jag hoppas det här kan fånga något av hur mina tankar gått i sorgen och att det kan vara till glädje även för dig som läser.

Kära pappa, kära lillasyster

Kära pappa och kära lillasyster. Jag förmådde inte tala vid era begravningar. Jag fick lyssna till prästens vackra ord och gråta som jag kanske aldrig gråtit förut. På andra begravningar brukar jag alltid säga att det är viktigt att få känna som man känner. Och att känslor och tankar kan vara en enda röra. Så var det också. Det var fint och fruktansvärt. Allt på en gång.

Nu månader senare vet jag vilken stor saknad ni lämnat efter er. När det inte går att prata med er längre om det vi brukat dela är det som att en bit har dött av mig också. Vi är överlappande hjärtan i den här världen. På det sättet finns ni också kvar i mig. Det kommer ni alltid göra. Ändå har två världar gått förlorade för mig. Det ni visste. Det ni utforskade. Det vi delade.

Jag brukar berätta på begravningar om den vi är samlade kring. Om livet som varit och som nu tagit slut. Man kan aldrig mer än skumma på ytan. Försöka säga något som är sant även om det aldrig är täckande. Med er vet jag inte ens var jag skulle börjat. Så mycket att säga och inget som egentligen kan säga tillräckligt.

Minst lika mycket som det var fint att känna er så var det ju också så värdefullt att ni kände mig. Från början. Ofrånkomligt. Som det är i en familj.

Jag brukar välja ett bibelord att tala om i begravningstalet. Nu vet jag vilket jag skulle ha valt om jag valde åt er. Jag tror jag hade valt samma för er båda. Kanske att det är ord jag skulle vilja ha själv en dag.

Länge väntade jag på Herren, och han böjde sig ner till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga. Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud. (psalm 40)

Redan den gamla sången i livet var vacker. Sången om ditt liv, pappa. Sången i ditt hjärta när du fick vara i ditt esse. Ibland kan tydligen hjärtat sjunga av att anteckna datum för gamla förfäder. Det bland många andra saker som man sällan tänker sig som sång. Ofta var det ändå just sång som väckte sången i dig. Musiken som var din glädje. Jag tror inte jag lärt mig så värst mycket om musik av dig. Utom det viktiga. Det om glädjen i att sjunga.

Sången om ditt liv syster. En alldeles för kort sång. Visst borde den fått sluta annorlunda? Ändå tänker jag på dig i din sjuksäng med tanken att du levde ända till slutet. Sången i dig klingade ännu. Där på slutet såg jag vilken livskraft det fanns i dig.  Och jag såg framför mig hur den vält fram som en inre styrka att klara av det man måste i livet. Även för dig var det ofta den levande musiken som fick uttrycka musiken i hjärtat. Också du visste att musik är livets kraft.

”Länge väntade jag på Herren” står det. Vi vet alla hur det är att försöka härda ut i det svåra. När jag tänker på er vill jag tro att ni båda också vet hur det är med det andra. Att ni fått erfara hur Gud hör våra rop och ställer oss på fast mark. Jag tror ni ibland fått ana det redan här i sorgedalen. Och nu hoppas jag att ni får vara någonstans där ni ständigt går med trygga steg på berggrund. Någonstans i ett hemland dit jag ännu aldrig varit.

Vid nattvardsbordet tänker jag på er. Jag har fått höra att den här ringen fortsätter in i evigheten. Jag testar tanken att ni finns vid samma måltid. Sjunger med mig. Men att ni sjunger den nya sången nu.

Jag älskar de orden. ”Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud”. Kära syster. Vi sjöng ju samma sånger i kyrkan som små.

Vi sjöng: ”Men om sången nån gång skulle tystna eller störas av oro och strid, Herre öppna på nytt mina ögon så jag ser att hos dig är min frid.”

Sången i hjärtat är ofta så svag. Ibland verkar den helt tyst. Jag minns den stora tystnaden då jag fick stå vid din bädd pappa då livet hade lämnat dig. Och tystnaden vid din öppna kista kära syster. Där du låg med glasögonen i handen. Hjärtat vrider sig i bröstet när jag tänker på det.

Med fantasin och med hoppet sträcker jag mig mot sådant jag inte kan se. Jag vill tänka att när jag stod där i stillheten sjöng ni redan den nya sången. Den som brusar som stora vatten. Den som är evigt ny. Sången som började vid den välsignades tomma grav.

Det är svårt att avsluta ett begravningstal. Det enda sätt jag vet är att byta riktning. Vi får vända oss mot Gud. I slutändan är det bara det vi kan göra. Med vår sorg. Med vår tacksamhet för det vi fått. Med vår rädsla inför dödens avgrund. Med vårt hopp om Guds godhet och makt.

Gud, du är livets källa. I dig är det som vi lever och rör oss och är till. Bevara oss i liv och död i din kärlek. Låt oss av nåd få gå in i ditt rike. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen