Att tjata hål i huvet på Gud -och bevara tron

Min predikan från bönsöndagen i Ulricehamns kyrka

Här är min predikan från igår på bönsöndagen. Om att bönen till slut är det som hjälper oss att inte ge upp. Hoppas den är till välsignelse för dig.

Den parodiskt dålige domaren

Jag tror inte att det är så många som har just den här liknelsen av Jesus, om domaren och änkan, som sin stora favorit. Ändå skulle jag tro att den tillhör de som berättats med mest humor. Domaren är en väldigt parodisk figur, de ska ju vara folk att se upp till, måna om att göra rätt och gudfruktiga.

Men den här mannen upprepar till och med själv vad som sagts om honom: jag fruktar inte Gud och jag bryr mig inte om människor. Vem återstår att bry sig om då, det är väl sig själv antar jag?

Och så kommer denna änka och tjatar och tjatar om att få det hon har rätt till. Jag lärde mig i veckan att där vi läser att hon ”pinar livet ur mig” så är ordet egentligen något i stil med att slå vid ögat.

Antingen att domaren tycker at det är så plågsamt det känns när hon kommer och tjatar eller att hon till slut kommer bli så ihärdig att det slutar med ett blått öga. Följden blir i alla fall att domaren ger med sig bara för sin egen frids skull.

Att be till Gud dag och natt

Det finns som alltid olika nivåer på hur man kan förstå den här liknelsen. Jesus säger ju själv att den ska lära oss att vi måste be ständigt och inte ge upp. Att Gud är så mycket bättre än den där domaren att om till och med domaren till slut ger efter för tjat så kan vi lita på att Gud längtar efter våra böner och vill besvara dem.

Jesus talar om de som tror på honom att de ropar till Gud dag och natt och jag får säga att det är svårt riktigt att själv känna igen sig i att ständigt be på det sättet och ha uthållighet att fortsätta be i alla lägen. Nog har jag bett under en längre tid för saker men till slut brukar man lessna.

Då blir liknelsen en uppmaning om att vara ihärdig men det för oss också in på varför det är svårt att vara så uthållig.

Vi har ju också erfarenheten med oss att det inte alls känns som att Gud är snabb att ge alla människor sin rätt. Vi har varit med om det själva att vi tröttnar på att be för att det inte verkar hända något. Och vi kan se framför oss alla tänkbara situationer i världen som inte alls verkar bli bättre. Det här är bara en av flera bibeltexter där Gud lovar att svara på bön och de krockar ofta med hur vi själva uppfattar att det går till.

Är Gud som domaren?

Jag har funderat en del på varför Jesus liknar Gud vid den där domaren. Givetvis för att domaren är en mäktig person men annars?

Kanske för att många av oss har en sådan gudsbild? Vi fruktar att Gud i själva verket är ganska likgiltig inför våra liv. Då bjuder liknelsen in oss till att fundera lite på hur vi ser på Gud. Det ligger nog något i det, att Jesus liksom väljer en nidbild av Gud på samma gång som det är en nidbild av en jordisk domare.

Kanske är det så men jag tror ännu mer att han väljer bilden av domaren för att vi känner igen oss i själva väntandet och tjatandet.

Bra förstås att Jesus också är medveten om att vi tycker svaren dröjer. Han skulle inte behöva försäkra oss att Gud hör bön om vi märkte det ändå. Det finns alltid tröst i att Jesus vet hur vi har det.

Att be med fräckhet

Vi hörde också läsas om Abraham som ber för staden Sodom. Han förhandlar rätt hårt med Gud om att rädda staden. Våra judiska vänner kallar detta förhållningssätt till Gud för ”schutzpa”, det vill säga att man kan be till Gud med viss fräckhet och påstridighet. Man har ju vördnad för Gud förstås men man kan också med lite klurighet och ironi ifrågasätta Gud. ”Du är ju god och vill förlåta, då vore det väl läge nu…” Det ligger ju alltid något fräckt i att föreslå för Gud hur saker borde gå till.

Lite som i vår egen lutherska tradition där man säger att man kan proppa öronen på Gud fulla med hans egna löften: ”Du Gud har ju lovat att höra våra böner, då väntar jag på svar nu”.

En uppmuntran till påstridiga böner

Man skulle absolut kunna se det som att kvinnan i liknelsen gör samma sak, hon har schutzpa, hon vågar vara fräck och påträngande och som Jesus berättar historien har Gud inte något emot det! Gud välkomnar alla våra böner och kanske särskilt de som är lite osminkade och rått ärliga.

Den stora frågan kring Abrahams förhandling är varför han slutar vid tio personer. Är det för att han tror att det borde vara lugnt att hitta 10? Eller för att gränsen för hans schutzpa går där? Det vet vi inte men vi vet att inom judendomen är tio män gränsen för att kunna fira gudstjänst som jude. En ”minjan”.

Kanske man kan se det som att staden inte kan gå förlorad så länge det finns en liten skara där som ber för den?

Hela skapelsen längtar efter att få sin rätt

Vad är det då för böner och bönesvar det är fråga om? Vad är det kvinnan i liknelsen ber om? Att få sin rätt. Exakt vad vet vi inte. Men det finns ett antagande hos Jesus om de som följer honom att det är förtryckta människor, fattiga, hungrande, sörjande.

De som lider är de som är mest öppna för det han har att säga. Det är förstås väldigt goda nyheter att Gud är med dem i nöden men nöden finns ju kvar alltför mycket! Vi får vända oss till Gud med den.

Dagens svåra ord

Nu kommer dagens svåra ord. Liknelsen står i sitt sammanhang i evangeliet tillsammans med eskatologiska saker Jesus säger. Det har att göra med tidens slut. Och vi får frågan från Jesus om människosonen ska finna någon tro när han kommer just vid tidens slut.

Det får hela liknelsen att komma i lite annat ljus. Vi kan absolut se det som en uppmaning till oss var och en att be ihärdigt men det handlar nog ännu mer om mänskligheten som ropar till Gud dag och natt.

Ropar efter rättvisa, fred och ett gott liv för alla. Vi har ju hört från Jesus att Gud vill ha det på det sättet i världen så vi kan nog komma med en hel del schutzpa och tjata.

-Varför dröjer det så länge med att ditt rike blir synligt på jorden Gud? Som om vi är den där minjan, att vår församling tillsammans har ett uppdrag att hela tiden komma med denna bön inför Gud.

En bön som Jesus lärt oss

Tänker man på det på det sättet hamnar vi i en bön som låter ganska mycket som Vår Fader. Låt ditt rike komma, låt din vilja ske. Det sätt som Jesus lär oss att be på.

Det är ett stort mysterium varför vi måste be på det sättet. Gud vill väl låta sin vilja ske ändå? På vilket sätt påverkar det att vi ber? Jag vet verkligen inte mer än någon annan om det.

Bön är tro

Det vi kan förstå är i alla fall att bön hänger ihop med tro. Jesu fråga om han kommer hitta någon tro på jorden verkar vara samma sak som om han kommer hitta människor som ber.

Bön är mer eller mindre samma sak som tro. Tro är ju att vända sig till Gud och lita på Gud och då är bön det sättet det ofta sker på.

Så när jag är en sådan som inte så ihärdigt ber så säger det tyvärr också något om min tro. Som att jag inte har så stor tillit som jag borde till att Gud vill och kan hjälpa, och att jag kanske inte är så intresserad som jag borde av att Guds vilja ska ske snarare än min egen. Såna saker.

Vi ska alltid be. Just för att vi inte ska ge upp och inte tappa modet. Själva bönen är källan till tro och hopp i världen. Det vi behöver för att leva här i väntan på det Gud kan göra. Vi ska alltid be för att tron ska vara levande i oss och i världen.

Vi får avsluta med liknande tankar från episteltexten. Vi ska falla på knä inför Gud så att vi kan få bli rotade hos honom. Ana vem Gud är och att han verkar i oss. Att vi får öppna oss för Guds Ande och lära känna Guds kärlek. En sådan bön gör att vi inte tappar modet.