Det kontantfria samhället har förändrat kyrkans liturgi
Kollekt
Jag har tänkt länge att skriva något om kollekten. Kollekt är alltså (i svenska kyrkan där jag är hemmastadd) det moment där vi samlar in pengar till olika viktiga ändamål. Det kanske till exempel är det lokala diakonala hjälparbetet eller hjälp i andra länder via kyrkans internationella nätverk. I andra kyrkor med färre medlemmar handlar givandet ofta om att klara av församlingens omkostnader gemensamt.
I takt med att samhället blivit alltmer kontantfritt så har också kollekten blivit en mindre synlig del av gudstjänsten. Det är numera ovanligt att se någon gå runt med kollekthåv och samla in pengar eller ens lägga något i en bössa vid ingången till kyrkan. Istället är det vanligare att var och en swishar sin gåva på något obemärkt sätt.
Paulus uppfann kollekten
I bibeln skriver Paulus till församlingar och ber dem bidra ekonomiskt till den fattiga församlingen i Jerusalem. Han beskriver det vackert som att det är fråga om att dela med sig så att alla kan ha vad de behöver. På det sättet kan man säga att den kristna kollekten såg dagens ljus.
Samtidigt finns själva saken betydligt tidigare. Inom judendomen fanns insamling av gåvor och även tempelskatt för att kunna finansiera templets verksamhet. Själva djuroffren man bar fram bidrog också med mat till prästerna.
Ordet offer känns främmande för många förstås. Vi vet från engelskan att ”offer” har med att ge, eller erbjuda, att göra. Offren i templet utgick från tanken att vi fått allt vi har från Gud och att vi kan ge tillbaka av det vi fått som tack. På så vis är också vår kollekt en slags offer. Vi ger av det vi har för att påminna oss om att allt vi har egentligen kommer från Gud och att vi ska vara frikostiga att ge av det vi fått.
Kollektens teologiska sammanhang
Historiskt har man brukat samla in kollekten under ”offertoriepsalmen” som är psalmen då vi dukar i ordning för nattvarden. När kollekten väl är insamlad brukar (numera brukade) prästen be en bön om att Gud välsignar gåvorna och låter dem komma till god användning.
När jag för länge sedan besökte den oberoende filippinska kyrkan (IFI) på Filippinerna var kollekten en stor sak. Eftersom man stod i katolsk tradition var det i regel alltid nattvard i gudstjänsten. Under ”det stora offertoriet” (som momentet i gudstjänsten hette” var det en procession i församlingen där brödet och vinet bars fram till altaret genom kyrkan och då bar man samtidigt också fram andra gåvor. Kollekten.
Det kunde hända att det var annat än pengar, det kunde också vara mat eller annat som man skänkte till kyrkan för att det var det man hade. Det här gjorde stort intryck på mig. Både vad gäller nattvardsgåvorna och andra gåvor så bär vi fram dem till Gud med en önskan om att Gud ska välsigna dem och verka genom dem.
Den försvunna kollekten
Nu när det blivit allt sällsyntare att man ser kollekt samlas in med håv eller bössa under offertoriet och det hela sköts i skymundan med swish så innebär det faktiskt att vår liturgi förändrats. Detta med att vi samlar in för att hjälpa andra är ju en del i församlingens identitet som nu inte längre syns offentligt i vår gudstjänst.
Samhället förändras så det är förmodligen lönlöst att kämpa för kollekten. Däremot får vi förstås fortsätta att arbeta för givandet inom kyrkan.
Lämna ett svar