Är det när man klarar allt eller när man misslyckas man är sig själv?
Uppföljning
Jag skrev här om ”det fina med en låg människosyn” utifrån en intressant bok. Jag vill fortsätta på det spåret här. Så här brukar vi säga ofta nuförtiden:
Var dig själv
-Alla
Intuitivt förstår vi förstås vad vi menar med det. Vi vet alla hur det är att förställa sig och att det är skönt ju mindre vi måste göra det. På det sättet betyder ”att vara sig själv” ungefär samma som att lita på att man är ok utan att bedöma sig själv för mycket utifrån andras blick. Kristet talat handlar det om att vi är älskade förbehållslöst av Gud.
Vilket är mitt rätta jag?
Men det är också ett väldigt svårt bud att följa. När är jag egentligen mig själv? Hur gör jag då? Vi vet ju att vi har många sidor i oss.
Om man har en hög människosyn och höga krav på sig själv blir innebörden i att vara sig själv att vi borde se till att vi får komma till vår rätt och blomstra så att alla får se hur fantastiska vi är.
Jösses vilken press! Inte minst för dagens ungdomar är det mycket svårt att leva upp till alla idealbilder av hur livet borde se ut.
Sett utifrån en låg människosyn och självbild är det tvärtom när det går åt skogen som det visar sig vilka vi verkligen är. ”Jag visste väl att det var förgäves att försöka, jag är ju en hopplös looser. Nu fick jag det bekräftat ännu en gång.”
Så vilken har rätt?
Simil justus et peccator
Det beror på perspektivet. Ur ett lutherskt kristet perspektiv är människan på en och samma gång
- Skapad till Guds avbild och därmed oändligt värdefull
- Fast i syndens destruktiva kraft som gör att vi inte förmår vara de vi är skapade till
- En som Gud i sin stora nåd vill upprätta och förhärliga
Eller uttryckt på Martin Luthers vis:
Samtidigt både syndare och rättfärdig
(Simil justus et peccator på latin)
Så teologiskt sett kan man säga att vi är oss själva när vi med Guds nåd lyckas bra, för då är vi de han skapat oss till att vara. Man kan också säga att vi är oss själva när vi misslyckas med att uppnå det goda.
Rätt grund
Att vara skapad av Gud ger en bra grund för oss att betrakta våra liv både som unika och som del i en större helhet.
Ingen människa klarar dock att vara fullkomlig utan Guds hjälp och det kommer fortsätta följa oss hela livet (vi fortsätter vara en del av ”den fallna skapelsen”). Det vi KAN göra är att försöka leva våra liv utifrån grunden att vara en älskad syndare. Det kanske till och med är det sannaste man kan säga om oss?
Vad säger du som läsare om den här kristna självbilden/människosynen? För mig är den det bästa sättet att klara av att leva med sin otillräcklighet som människa. Skriv gärna en kommentar. Jag återkommer med ännu en bloggpost om vad vi egentligen menar med begreppet ”köttet”. Stay tuned!
Lämna ett svar