Otillräcklig

En präst (jag) har läst ”Otillräcklig av Christian Hjortkjaer!

De unga får mycket skit

Efter att ha läst en artikel i Dagen om författaren var jag tvungen att läsa ”Otillräcklig”. För den gör anspråk på att ha viktiga saker att säga om hur det är att vara ung idag.

Författaren menar att dagens unga får mycket skit. De ses som lata och bortskämda (och det har väl kanske äldre i alla tider tyckt om ungdomen).

Men detta är djupt orättvist. I själva verket menar han att de unga är djupt plikttrogna och gör allt de kan för att göra rätt i livet (och det psykiska måendet är dåligt till följd av det), det är bara det att det förändrats mycket snabbt vad dessa förväntningar på dem innebär.

De unga lever med en kluven syn på sin situation. Den syn samhället har om dem är att de är väldigt fria och obegränsade jämfört med folk i äldre tider och borde ha väldigt bra förutsättningar. Men samtidigt lever de med en ny och väldigt stor mängd påbud att förhålla sig till.

Denna kluvna bild är plågsam att leva med. Det är som att man inte har lov att tycka att man har det svårt.

Påbud

Författaren menar att samhällets bildligt talat har bytt från förbudsskyltar till påbudsskyltar. Förr hade samhället tydliga gränser kring det mesta och från -68 och framåt har dessa rivits ner undan för undan. Men istället har vi fått påbud istället. Starka idealbilder av hur ett liv ska se ut. De här idealen är svårare att göra uppror emot för de kommer inte på samma sätt från någon stark yttre auktoritet.

Det är svårt att göra uppror mot auktoriteterna såsom man gjorde 68 och rev ner normer för vi har alla införlivat dessa ideal. I boken talar författaren med Freuds hjälp om det vi lätt kan iaktta idag, att vi alla försöker vara våra idealjag när vi rör oss i samhället och att summan av alla dessa idealjag ger oss ett mycket stort och mångsidigt jagideal.

Visst känner man igen sig i att jämföra sig mot ALLA de andras lyckliga liv samtidigt?

Vi tror att vi är så individualiserade numera att alla har sina egna normer men den bilden stämmer egentligen inte. Vi matas med samma jagideal och delar i stort sett samma bild av vad som förväntas av oss inom vår kultur och kämpar med att leva upp till det.

Buden är riktade mot oss själva. Det är upp till oss att leva upp till dem och det är vårt eget fel om vi inte lyckas. Vi lever i en tid av ständig självförbättring. Det är också så att vi luras tro att det på något sätt skulle gå att leva upp till alla dessa ideal, att vi borde klara det.

Författaren skriver inte mycket om sociala medier men jag tänker att vi ju faktiskt också överallt där ser människor som (till synes) klarar av allt.

Vi kanske förstår på det intellektuella planet att ingen människa kan leva upp till en oändlig lista av ideal men ändå går vi på något sätt på det.

Man kan göra en lång lista över jagidealen i ett enda sammanhang och sedan lyfta blicken till att se att vi har ännu en uppsättning ideal i skolan och en tredje i kyrkan. Ingen kan klara allt, överallt.

Det blir extra svårt för de samvetsgranna för ju mer vi strävar med att leva upp till allt, desto sämre mår vi. Man blir ju aldrig färdig, det finns alltid mer man kunde gjort.

Det går inte ens att vara sig själv rätt!

Att ”vara sig själv” är också minerad mark eftersom det inte längre betyder samma sak. I nutiden får vi väldigt mycket påbud även om hur man ska vara sig själv! Jaget är ett ideal i sig! Det gäller att vara sig själv på rätt sätt! ”Rätt sätt” är då att vara så fantastisk och unik som man egentligen är.

Så står vi då där med en mask även under masken och utan att ens veta hur man ska vara sig själv längre.

Att vara sig själv brukade betyda att lära känna sig själv och sedan acceptera sig själv hel och hållen. Att leva med att livet är krångligt och att man tvingas göra saker man helst skulle slippa för att ta sitt ansvar i livet. Nu är det mer fråga om att välja en sida av mig själv som får synas och köra på den.

Kravfyllda känslor

Över huvud taget är känslor något ganska kravfyllt. Vi har ideal om att vi ska njuta när det är härligt, att vi ska brinna för vårt arbete och så vidare. Även känslor kan bli en prestation.

Vad finns det för lösning då?

Författaren värjer sig för att komma med lösningar. Vi har ännu inte lärt oss hur vi ska hantera dessa nya utmaningar. Han har i alla fall märkt i samtal med sina studenter att det kan bli en stor lättnad bara av att prata om att det är så här det är.

Han har exempel på sångtexter som griper tag just för att de säger som det är kring alla dessa märkliga ideal som ingen kan leva upp till.

Så motståndet kanske består i att stanna upp. Att avstå från att leva upp till något. Se hur löjligt det har blivit, peka ut idealen man får syn på och se om de kan göra som troll och spricka i solen.

Detta är ju en pilgrimsblogg och detta tangerar vad pilgrimen gör. Man ställer sig vid sidan av sitt vanliga liv för att se på det med andra ögon och kanske börja leva det annorlunda.

Det är enormt skrämmande att ställa sig vid sidan av. Man är ju rädd att bli ifrånsprungen och bli en loser. Men till sist kanske det visar sig vara enda vägen vidare.

Kristendomen

Även kristendomen finns med i boken. Det finns en genomgång av hur budorden kan uppfattas på olika sätt men framförallt är det intressant det som sägs om nåden.

Kristendomen har ju ärligt talat också omöjliga ideal som ingen kan leva upp till. Älska Gud och älska din nästa som dig själv. Samtidigt finns dock det som INTE finns i den samtidsbild Hjortkjaer målar upp. Nåden.

Med nåd menar vi i kyrkan att vår ställning som människor inte beror på vad vi själva gör utan på att Gud älskar oss och har nåd för alla tillkortakommanden. Jesus bjuder tydligt in just dem som inte lyckas leva upp till omgivningens förväntningar och säger att de är kärnan i Guds rike.

Det är en viktig utgångspunkt för fortsatta tankar. Hur ska vi som kristna förhålla oss till det Hjortkjaer beskriver?

Jag tänker mig kanske man kan se bönen och tron på Gud just som en möjlighet att ställa sig vid sidan om och se på livet tillsammans med Gud från Guds perspektiv. Då finns det plötsligt en plats där man kan komma undan eller ta paus från samhällets ideal.

Det förutsätter förstås att vi litar på att Gud accepterar oss som vi är, att vi kan släppa även idealbilderna av att vara sig själv ”på rätt sätt”.

När det gäller just att ”vara sig själv” tycker jag själv att det är en vilsam kristen tanke att jag aldrig egentligen kommer känna mig själv fullt ut.

Även inom oss finns mystiska djup som bara Gud känner till fullo. Därför är det onödigt och omöjligt att försöka vara på något särskilt sätt inför Gud.

Att hitta goda ideal

Slutligen talar Hjortkjear om goda ideal. Något måste vi ju trots allt ha som ideal och sträva mot. Hur skulle livet annars vara?

Det är stor skillnad på ideal som läggs på oss (och som vi i och för sig tar till oss som våra egna) och sådant som vi verkligen själva känner ger glädje och kraft att försöka uppnå.

Då är det förstås viktigt att vi verkligen fått lära känna oss själva och funderat över vilka vi är och vad som betyder något för oss utan att ha hela världens samlade bedömning inblandad.

På kristet språkbruk brukar vi tala om vår ”kallelse” (att hitta vår plats i livet och lyssna på Gud som kallar oss till sig). Vi kan också tala om vår ”sändning” (att ha ett uppdrag i livet utifrån de vi är, bidra med det vi har att bidra med). Även detta tror jag är väldigt viktigt och kan berika perspektiven för många i vår tid.

Vad tänker du?

Jag brukar ofta avsluta mina bloggposter med att fråga vad du som läser tänker. Den här gången vill jag verkligen uppmuntra var och en att ge lite respons. Om Hjortkjaer har rätt borde det här stämma bra med hur unga människor uppfattar världen. Men kanske också många som inte så unga längre för vi lever ju i samma kultur.

Är det så att du känner bitar falla på plats utifrån detta så vore det roligt att veta. Skriv en rad!