Det är starkt att vara sårbar

Om att inte likna James Bond utan vara lite starkare

Även denna text är först skriven för vår pastoratstidning ”kyrkbacken”. Jag har fått höra att den varit till glädje för en del så jag hoppas den är till glädje för dig också! Den trogne läsaren på Vandra Vägen känner igen mycket av detta från för många år sedan då jag skrev mycket om sårbarhet.

Vi lever som James Bond

”Never let them see you bleed” (låt dem aldrig se dig blöda). Så sammanfattar Q i en film vad han har försökt lära James Bond genom åren. Med andra ord: visa dig aldrig svag inför dina motståndare.

Jag tror vi är många som medvetet eller omedvetet lever efter den devisen. Som kämpar hårt för att klara av allt i livet och göra vad vi kan för att inte verka svaga eller misslyckade. Stark eller svag. Ok eller inte ok.

Man får anta att James Bond blöder ibland han också. Och sanningen är ju den att vi alla har våra problem. Men bara vi gör så att det inte märks utåt kan vi ge sken av att allt är under kontroll.

Det är inte svaghet att vara sårbar

Socionomen och forskaren Brené Brown menar att det där är en dålig strategi. Istället för att tänka i termer av stark eller svag beskriver hon i boken ”Mod att vara sårbar” ett annat perspektiv. Att det är den som orkar vara sårbar som är modig och stark.

Det kräver stort mod och därmed också styrka att vara sig själv inför andra människor. Det kan ju göra så ont i oss om vi blir dåligt bemötta när vi visar våra sårbara sidor! Känslan av skam hindrar oss också ofta från att våga släppa fram det vi har inom oss.

Därför har också många människor strategier för att undvika att vara sårbara och därmed undvika smärtan. Vi kanske gör som James Bond och spelar osårbara. Eller tar till missbruk för att döva smärtan. Eller lägger en stor börda på oss själva genom att bli perfektionister.

Ett meningsfullt liv

Problemet är att vi inte kan leva ett meningsfullt liv på det sättet. Om vi undviker sårbarheten blir det samtidigt omöjligt att komma nära andra människor. Vi kan inte samtidigt dölja vårt rätta ansikte och bli älskade för de vi är. Så vi behöver övervinna skammen i att visa oss som vi är.

Brené Brown intervjuade många människor i sin forskning och upptäckte att en del av dem medvetet tog risken att vara sårbara trots de risker det för med sig. Det som utmärkte dem var att de var människor som trodde sig vara värda kärlek och tillhörighet. Därifrån kom deras mod.

Där det är tryggt

För James Bonds del så vore det säkert oklokt att verka sårbar i mötet med sina fiender, de skulle bara ta tillfället att skada honom. På samma sätt är det för oss i många situationer. Tillsammans med människor som inte vill oss väl är det klokt att vara rädd om sig.

Men det blir inte heller bra om vi alltid gömmer oss bakom en osårbar mask. Man kan önska att James Bond (och vi) får släppa på masken när han  är i tryggt sällskap. Och bara vi har något sammanhang där vi får vara oss själva gör det stor skillnad för hur vi mår.

Då blir kraften störst

I mina ögon passar den här synen på sårbarhet som hand i handske med den kristna tron. Bibelns texter utgår från att människan är långt ifrån fullkomlig. Vi är inte gjorda för att klara av livet själva utan behöver Gud och varandra. Paulus skriver att när han är svag blir kraften störst eftersom det är då han vänder sig till Gud och andra människor efter hjälp (2 kor 12:8-10).

Evangelierna är fulla av berättelser om hur Jesus söker upp människor för att försäkra dem om att de också är älskade av Gud och välkomna i den gemenskap han håller på att upprätta. Jesus verksamhet handlar på det sättet mycket om att ta udden av skammen och hjälpa oss vara sårbara inför Gud och inför pålitliga människor.

Bönen och gudstjänsten är såna tillfällen där vi får vända oss till Gud med våra liv med alla möjliga sårbara sidor: förtvivlan, hopp, sorg, glädje, ensamhet, oro och mycket annat. Tyvärr är det alltför vanligt att vi går med våra masker på även i församlingslivet men kyrkan är tänkt att vara ett sådant sammanhang där även det sårbara får ha sin plats.

Margareta Melin uttrycker mysteriet med sårbarheten vackert i denna bön:

Du – som ville mitt liv
och har skapat mig
efter din vilja –

allt i mig känner du
och omsluter med ömhet:

det svaga likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.

Som ett lerkärl 
lämnar jag mig i dina händer.

Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.

Jag prisar din vishet 
du som tar till dig
det svaga och skadade
och lägger din skatt
i bräckliga lerkärl.