Predikan från i söndags om att ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.

Igår predikade jag i Ulricehamns kyrka om när Jesus motståndare försökte sätta dit honom med en fråga om skatt till kejsaren. Hoppas det kan vara till glädje!

En fråga som var en fälla

Ska man, eller ska man inte betala skatt till kejsaren? Det är frågan Jesus ställs inför. Och vad han än svarar blir det något att anklaga honom för. Antingen kan han kallas upprorsman eller så kan man säga att han inte står på sitt stackars folks sida.

Jag tror nog att de första kristna betalade skatt till kejsaren, man kan säga att hållningen man hade var som den vi stöter på i gt-texten.

Jeremia skriver att även om man bor i ett samhälle som har andra gudar och där man kanske är illa mottagen så kan man försöka vara en god medborgare i alla fall. Visa att man vill bidra positivt till landet eller stadens välgång.

Vi hör det också i episteltexten där Paulus skriver om att göra rätt för sig och ge alla vad ni är skyldiga dem. Det handlade också om de kristnas anseende och att hedra Gud genom att göra gott i världen.

Kristen och ändå en bra medborgare

Det är många kristna i världen som står i en svår balansgång med detta i vår tid. I länder där kristna förföljs så blir ofta deras lojalitet ifrågasatt. Kan man lita på att de är goda medborgare när de tror på ett annat sätt? Och det är svårt för det stämmer ju på ett sätt att de HAR sin lojalitet någon annanstans?

Vi tillhör Kristus och det finns sådant som inte tillhör kejsaren eller kommunistpartiet eller marknaden att bestämma över i våra liv, men det är å andra sidan inte sant att man skulle vara någon slags infiltratör för väst eller så för det! Det gäller att visa att man är en god medborgare. Så var det för Paulus och så är det ofta nu.

Frågan om kejsaren är inte så dramatisk ÄN i evangelietexten. Men det kommer ställas på sin spets senare. Då kommer de kristna ställas inför att tillbe kejsaren som en Gud, eller riskera livet.

När makten vill bestämma över för mycket

Jag har också en bild här med en annan kejsare långt senare men en liknande situation. Från Japan på 1600-talet då kejsaren DÄR hade fått för sig att de kristna var ett hot och inte nöjde sig med att korsfästa en massa kristna ledare, han ville bestämma över själva tron i hjärtat och i tankarna också!

Här ser ni en man som kallas fram till att trampa på en fumie. En bronsplatta med en bild på Kristus på korset. Om han vägrar trampa på den eller tvekar det minsta så är det dödsstraff som väntar. Väldigt kärvt! Och det illustrerar bra vad det handlar om tänker jag.

Den här kejsaren nöjer sig inte med att betala skatt, det är en makt som vill få styra i människors hjärtan också. Var går gränsen för vad man kan gå med på? Och klarar man att stå emot?

Och detta är förstås VÄLDIGT långt ifrån hur det är att vara kristen i vårt land. Det får vi vara tacksamma för och be för våra syskon i andra länder där det kan vara så här även nu.

En fråga vi måste besvara i vårt eget liv

Men vi återvända till evangeliet. Vad är det Jesus menar med vad som tillhör Kejsaren och vad som tillhör Gud?

Ett sätt som nog vore uppskattat av många är att se det som att Jesus menar att vi kan skilja på det som två områden i livet. Att det finns en del grejer som hör till samhället och en del saker som hör till det religiösa livet. Då stör inte religionen så mycket i samhället tycker en del. Många blir ganska provocerade av att man kan grunda sina värderingar på sin tro. Tron ska vara en privatsak. Ett område för sig. Tro gör man i kyrkan.

Den uppdelningen i två domäner kan man göra oavsett vilket man tycker är viktigast. I en del kristna sammanhang betonar man att Jesus är det viktigaste i livet men håller det ändå vid sidan om.

Att det i stort sett betyder att det är viktigt att lägga mycket tid i kyrkan. Vilket ju i sig inte är fel men det blir som att man lever två liv. Tro gör man i kyrkan, även där! Det är en fara jag själv tycker att jag lever med och försöker vara vaksam på. Och jag tror inte det är bra, det är inte det Jesus menar med att visa myntet.

Hela världens herre

Jesus skulle nog inte gå med på att Gud är ointresserad av vad makthavare använder skattepengarna till eller hur det står till i världen så att det enda viktiga är att vi ber. Gud är hela världens Herre.

Jesus svarar på den svåra frågan på ett briljant sätt. Vems mynt är det? Ge kejsaren det som tillhör Kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Det är ett av de tillfällen då Jesus inte ger ett rakt svar utan svarar med en liknelse, eller som nu, en fråga. Vad är det som tillhör kejsaren? Vad är det som tillhör Gud? Och sen står vi här och får fundera resten av livet på hur vi svarar på det! Hur vi får ihop det i våra egna liv.

Med i allt

Om nu inte Jesus ska ha en egen domän vid sidan om i livet så borde det istället betyda att han ska vara med överallt. I hur jag lever i mina relationer, även hur jag ser på de jag inte tycker om, hur jag värderar vad som är viktigt att ägna sig åt. Prioriteringar. Ekonomin, hur tänker jag om den? Det står om Jesus att hans kläder var vävda i ett stycke och det har tolkats symboliskt som att för Jesus hängde allt ihop. För oss är det svårt att få allt att hänga ihop.

En kristen trohetsed

I tidningen Dagen skrev pastor Eleonore Gustafsson om hur de första kristna uppfattade tro. Att det inte så mycket var en fråga om hur man tänkte eller handlade utan i grunden handlade om att man har sin tillhörighet hos Gud. Så lite som för den där japanska kejsaren fast tvärtom hade hon testat att formulera en kristen ”trohetsed” för att kunna uttrycka vad det innebar för henne att tillhöra och ha sin lojalitet hos Jesus. Vilket perspektiv det ger på hela livet.

Jag tänkte att jag kan läsa den för er så får ni se hur det låter i era öron, om man blir sugen att stämma in?

”Jag tillhör Kristus och ger honom min trohet, han som älskade sina fiender, gjorde gott mot alla, och var trogen intill döden, han som ger oss sin förlåtelse och som uppmanar oss att dela vårt bröd med den hungrige, förlåta den som gör oss illa, han som sa ”åt mig har getts all makt” och som uppmanat oss att gå ut i hela världen och varsamt göra alla folk till lärjungar.

Och tillsammans med hela den världsvida kyrkan inväntar jag Guds rikes ankomst i världen, de dödas uppståndelse och en rättfärdig dom”

Gud skapar relationen

Det var en hel del det! Hon är noga med att säga att den där relationen att vi tillhör Gud, den är det Gud som upprättat med oss och inte tvärtom. Vi är alla här för att Gud har lett oss hit. Och om det nu är si och så med vår trofasthet, vi har säkert goda avsikter att leva med Gud men oj vad fort vi glömmer bort alltihop om och om igen. Och oj vad vi kan vara kluvna, så är Jesus trofast.

Den som KAN det här med att ge Gud det som tillhör Gud, det är vår Herre Jesus det. Han uppfyller allt det vi inte klarar. Och han är också den som är trofast mot oss även när vi inte är trofasta mot honom.

Trosbekännelsen

Jag vet inte om ni tänkte samma som jag när ni hörde Eleonore Gustavssons trohetsed men jag tänkte nog lite på att det liknade trosbekännelsen.

En del kanske undrar varför vi kommer dragande med trosbekännelsen varje vecka, vad är grejen med det? Det finns ju intressanta historiska skäl att den är formulerad som den är men varför finns den i gudstjänsten?

Jag tänker att det är konfirmationsgudstjänst i varje gudstjänst när den är med. Och att det fyller samma funktion som Eleonores trohetsed. Även när vi säger med munnen ”Vi tror” så kan vi gott tänka ”Vi tillhör”. För innebörden är ju so vi sett samma.

Vi kan testa hur det känns om vi istället skulle säga ”Vi tillhör Gud Fader allsmäktig”. ”Vi tillhör Jesus Kristus”. ”Vi tillhör den heliga Anden”. ”Vi är del i hans kyrka”. Det är inte så mycket fråga om att stämma in i en åsikt som att ställa sig på den grunden om och om igen.

Och visst kändes det lite annorlunda? Som att trosbekännelsen inte bärs upp av min förmåga att förstå eller skriva under på det som sägs. Som att tron innebär att det är Gud som bär oss.

Där står vi vare sig tron är stark eller svag. Han har gjort oss till sina. Det vilar vi i. Vi kan ge var och en det vi är skyldiga dem men vi tillhör Gud.